” DET BÖRJAR ALLTID OSKYLDIGT ” – SVAR PÅ TAL

Det har varit intressant att läsa kommentarerna i mitt inlägg om “det börjar alltid oskyldigt “, det märks så väl att det är ett känsligt ämne och många känner sig träffad eller bekymrad över mitt sätt att skriva. Men det finns inget riktigt psykologiskt sätt att skriva om ätstörningar, inte när jag skriver om ätstörningar i allmänhet. Annat hade det varit om jag pratat om en specifik tjej eller situation, då hade jag nog uttryckt mig mer personligt och psykologiskt eftersom ätstörningar kan triggas igång av en mängd olika anledningar, ibland har man inte ens en anledning.

Inlägget var menat till främst unga tjejer som vill börja träna och äta hälsosamt, jag vill att de ska öppna ögonen och vara medveten om att allt inte stämmer på internet.

Ett bra exempel på det är om ens förebild/idol tycker att LCHF är en bra diet och att kolhydrater ska uteslutas, så tror såklart denna unga tjej att “kolhydrater är dåligt och farligt för då går man upp i vikt” utan att egentligen veta varför det skulle vara “dåligt”. Men eftersom förebilden äter så, äter hon likadant men har ingen kunskap om varför utan vågar bara äta sallad och protein. Sen har hon även hört att man ska äta mindre kalorier för att gå ner i vikt så hon lever på ett kaloriunderskott baserat på näringsfattig mat samtidigt som hon har hört att mer konditionsträning ska bränna massor med fett, gärna innan frukost.
Och där var hjulet igång hon gör allt på samma gång, gärna lite extra och är livrädd att göra fel, för hon vill ha snabba resultat eller hur? Jag ville bara informera och upplysa alla om att vara kritisk och lyhörd innan man blir för inrutad i det man gör. Det finns inget rätt sätt att nå sina mål. Man kan gå olika vägar och ändå nå samma resultat. 

Jag har full förståelse för att det blev väldigt ” rakt på sak” och inte ett välskrivet inlägg.
Men jag gillar inte när jag får läsa att jag kanske har ortorexi eller att jag inte vet vad jag pratar om. Tro mig, jag har haft ett osunt förhållande till mat en gång i tiden och jag VET vad det innebär med känslor, och hur hjärnan spelar spratt med en. Jag var stressad och gick ner 11 kg på några få veckor, jag märkte ingenting förutom att jag mådde väldigt dåligt och maten var det jag kunde kontrollera, jag ville ha en förändring. Det kändes väldigt bra från början men  “ambitiös” som jag är så blev det till överdrift och gick på tok för snabbt. Men jag har utvecklats och det har gett mig massor med erfarenhet, ett annat tänk och förståelse för kroppens behov.

Däremot har jag verkligen inte ortorexi, jag vilar utan ångest och gärna en dag extra för att jag vill kunna ge 110% på gymmet. Jag har obestämda dagar jag tränar i veckan beroende på hur jag känner mig, jag lyssnar mycket på kroppen och nu när jag har så mycket att göra på dagarna så prioriterar jag annorlunda och jag känner att jag har en hälsosam balans och syn på träning och mat. Jag äter kolhydrater, fett och proteiner. Ibland unnar jag mig god mat och godis. Jag räknar inte kalorier, jag äter vad jag vill nästan utan att att jag går upp i vikt, och jag är framförallt inte orolig för att göra det heller. För mig är DET goals, att kunna äta och träna fritt och ändå behålla vikten. 

Här hade jag gått upp ca 6 kilo och tränat i ca 4 månader.