FÖRLOSSNINGEN – EFTER ANDRA SAMTALET TOG DE MIG PÅ ALLVAR, 8 CM ÖPPEN.

( Skrivet i onsdags 4/7 )
Sitter just nu med världens alla känslor. Hade sån feberfrossa igår med muskelvärk och trötthet utan riktig feber. Jag mår bra och känner mig superglad i övrigt och älskar detta men just sjukdomskänslan gör mig matt och får mig att känna mig mycket känsligare än vanligt. Enligt symptomen så är det vanligt att kroppen reagerar såhär ett par dagar efter förlossningen och beror främst på att hormonerna är i obalans just nu, men har även läst att amningen kan ha bidragande effekt. Hur som helst så mår jag bättre än vad jag hört andra berättat, vilket jag är tacksam över.  Vi fick därför komma hem 13 timmar efter förlossningen och komma på återbesök två dagar senare istället :)<3

Åter till inlägget: 

( 27/6 )
Dagen började med värkar vid 08.30  och höll i sig flera timmar så jag ringde förlossningen mellan två värkar och berättade läget men de tog mig inte på allvar då jag antagligen lät väldigt lugn så de bad mig att avvakta. Linus åkte hem från jobbet vid 12.00 och höll mig sällskap snäll som han är. Vädret var så fint och det var bastuvärme i lägenheten så vi for och fixade lite saker. Var inte en jättesmart idé om jag ska vara ärlig. Var ganska jobbigt att hålla masken när vi var i affärerna när värkarna kom. Men vid 16.00 ungefär så avtog värkarna så jag tänkte att det var falskt alarm återigen. Jag passade på att äta och jobba då istället som jag inte kunnat gjort under dagen, men jag hann knappt börja så kom de tillbaka vid 18.00 när jag satt i soffan och tog selfies. Fick det till och med på bild haha!

Jag förnekade fortfarande tanken på att det kanske var dags då jag inte märkt av så mycket andra tecken förutom att jag hade (ursäkta detaljerna ) ovanligt mycket vattniga flytningar så jag ringde igen och sa att jag var osäker på om vattnet gått då det kan sippra för vissa och ibland går inte vattnet alls, så vi fick en tid bokad 20.30 på vattenkontroll. Tiden däremellan så ökade värkarna KRAFTIGT, jag kände verkligen hur det tryckte neråt och började ana att det var “riktiga” värkar. Så emellan alla värkar så packade jag min egna förlossningsväska. Det var inte det lättaste då jag ålade på golvet och fick ta flera värkar ibland för att ens klara av att stå upp. Jag borde såklart ha packat den mycket tidigare såhär i efterhand 😉 Var optimistisk nog att tro att vi skulle hinna packa ändå då man ändå brukar få vänta ett par timmar innan man får komma till förlossningen.

När vi kom till sjukhuset så konstaterade de att jag var 8 cm öppen. Inte undra på att det hade gjort ont!

Jag fick ett rum och och började med lustgas som smärtstillande för värkarna. Men det funkade fan inte alls haha! Jag kände mig bara full, yr och fick tinnitus. Därför bestämde jag mig för att ta ryggmärgsbedövning som alla tycker så mycket om, och det gjorde jag med kan jag lova. Så fort bedövningen började verka så var jag I HIMLEN, kände inga värkar alls och det gav mig möjlighet att äta, vila och slappna av. Vi lyssnade på musik, tog selfies ihop och la upp massa bilder och stories på Instagram.

Ett tag så funderade jag på att köra utan bedövning, halva arbetet var ju över tänkte jag men samtidigt varför skulle jag göra det värre för mig själv fast att jag inte måste?

(28/6 )
Två timmar senare vid 01.00 på natten så var jag 10 cm öppen och jag började krysta. Hade världens bästa pepp från Linus och barnmorskorna, de märkte att jag var tävlingsmänniska, så de hejade och lurade mig att han nästan var ute efter varje kryst. ( trodde åtminstone jag haha! ). Rent mentalt i mitt huvud så var jag i Hack squaten och skulle klara de sista repetitionerna i ett brutalt tungt benpass. Jag försökte också använda bålmusklerna och vinkla mig i olika positioner för att hitta bästa möjliga kraft. Helt sjukt att jag fick sån bra användning av träningen. Jag trodde aldrig att den skulle bli så konkret.

Efter 37 minuter så var han ute, så otroligt sjuk känsla. Går nästan inte att förklara. Många pratar om känslobomber som kommer med gråt och tårar men jag kände mest ett lugn. Lite som när man kommer i mål efter ett långt maraton och får äntligen andas ut samtidigt som endorfinerna rusar.

När han kom ut så tog han bröstet direkt och amningen kom igång under morgonen. Vi mådde superbra och Vince svarade bra på testerna de gjorde. Han vägde 3510 gram och var 51 cm lång. Så på eftermiddagen samma dag fick vi komma hem igen, 13 timmar senare. Allt gick så otroligt snabbt och det är inte förrän nu jag börjar smälta allt. Jag är så kär i vår lilla kille, pirrar alltid lite extra när jag ser honom <3

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

6 tankar om “FÖRLOSSNINGEN – EFTER ANDRA SAMTALET TOG DE MIG PÅ ALLVAR, 8 CM ÖPPEN.”