GRAVIDITETSVECKA 29 – VÄRSTA DAGARNA ÄN SÅ LÄNGE, FÖRVÄRKAR?

Då är vecka 29 gjord och vi välkomnar vecka 30, känns som slutspurten när man räknar ner kilometerna på ett maraton, helt galet! 

Denna vecka kändes lite annorlunda jämfört med tidigare veckor, jag kan nog säga att det kan ha vart två av mina “värsta” dagar i denna graviditet än så länge. Det började med att jag knappt kunde sova på natten på grund av att jag hade ständig molvärk och drömde att jag hade feber, kändes så verkligt att jag kollade om febertermometern låg brevid sängen när jag vaknade. Men jag klev upp och började min dag som vanligt med frukost, sminkfix och klä på mig träningskläder och tänkte inte mer på det, men under tiden jag står och gör mig klar så får jag sån mensvärk/magknip att jag nästan började må illa, så i sista sekund när jag står med nyckeln i handen och är påväg ut så klär jag av mig ytterkläderna och bestämmer mig för att skippa gymmet och åka till kontoret och jobba heldag på datorn istället.

Linus hade precis åkt till Arlanda flygplats så jag kände att det vore så himla onödigt att riskera något, jag hade dessutom börjat blöda lite lätt igen och när jag googlade mina symptom så ledde det mig till ” tidiga tecken på förvärkar” och kunde orsakas av stress och hög påfrestning på kroppen. När jag tänker tillbaka på dagen innan så jag satt inte ner många sekunder den dagen mer än i bilen påväg till olika ärenden, jag minns också att jag inte hann duscha förrän på kvällen trots att jag tränade ett svettigt benpass på morgonen. Det sjuka är att jag var glad och mådde så himla bra, älskar att göra saker men gravidkroppen är verkligen så mycket känsligare ( insåg jag nu ). Så från och med nu så försöker jag ta en kort stund på dagen och bara varva ner och känna efter lite nogrannare så detta inte händer igen, nästa gång kanske han kommer ut och det vill jag inte 😉 Det är ändå 10 veckor kvar!

De flesta hade nog ringt mödravårdcentralen eller förlossningsakuten direkt men åh jag är så dålig på sånt, jag tänker alltid att det går över eller att jag vill avvakta lite innan jag gör mer drama av situationen. Denna gång gick det bra, jag kände fortfarande aktiva fosterrörelser och blödningen och smärtan försvann på ca 2 dagar. Därefter körde jag igång med träningen igen och allt har känts normalt efter det 🙂