HUR TRÄFFADES NI? BEHÅLLA BARNET? ÄR DET INTE FÖR “TIDIGT”?

* Hur träffades du och Linus? 
Första gången vi fick kontakt var hösten 2016 och sedan dess har vi alltid haft otroligt bra kemi. På den tiden hade vi förhållande båda två men vi hade flitig kontakt ändå eftersom vi jobbade tillsammans och ALLTID hade roliga stunder ihop. Dock såg jag aldrig han som eventuell pojkvän eller en kille jag skulle flirta på, vi jobbade ju ihop så det kändes bara konstigt. Sen flyttade jag ner till Stockholm och livet fortsatte. Jag såg han fortfarande bara som kompis, men han erkände i efterhand att han såg mig med helt andra ögon och tyckte om mig tidigare än vad jag hade förstått så allt föll på plats när han väl vågade berätta.. jag tänkte ” jaha är det därför han varit så otroligt snäll mot mig “.

Eter det så började jag på något konstigt sätt se han annorlunda också. Jag ville egentligen stå på egna ben och inte binda mig till någon då jag nästan alltid varit i ett förhållande men hans personlighet fick han att växa i mina ögon. Våra egenskaper, sätt att tänka, möta människor, jobba och lösa saker fungerade SÅ bra och dessutom så insåg jag att han har det absolut finaste hjärtat på denna jord.

Vi förstod ganska tidigt att vi är ett team och inte bara kära i varandra, och här står vi lyckliga och effektivare än någonsin.

Är det inte lite tidigt att skaffa barn när ni inte vart ihop så länge?
Som jag sa till min mamma tidigt då allt var hemligt ” Jag tror detta aldrig känts så rätt, det kanske låter konstigt men jag har aldrig sett framtiden så lång med en kille förut ” Så förhoppningsvis så har vi tagit rätt val och OM det inte blir som vi tänkt så kommer vi lösa det i vilket fall, ingen av oss ser fördelar med att gå skilda vägar som ovänner. Speciellt inte när man har ett litet barn att tänka på, man kan inte vara egoistisk i denna fråga 🙂 “För tidigt” är egentligen bara en tolkningsfråga och väldig individuell för var och en. Vi är beredda att ta den risken isåfall.

* Hur kom ni fram till att det var rätt tidpunkt att behålla barnet? Hur var disskussionen?
– Bra fråga faktiskt, rätt tidpunkt kommer väl aldrig riktigt 100%. Men sen tidsmässigt så kan man ha bättre och sämre förutsättningar såklart. Det jag kan ge den lilla nu hade jag inte kunnat gett för 2 år sedan så det var lite så vi diskuterade, att vi har ingenting som hindrar oss egentligen. Vi båda har stabil inkomst, tak över huvudet och är barnkära som personer sedan innan. Och framför allt så anser vi båda att vi är mogna nog att förstå att det är ett liv vi sätter till jorden som kräver (och förtjänar) massor med tid och engagemang för att kunna bli en så bra människa som möjligt. Jag ser det som en spännande utmaning och jag tror Linus känner samma sak.

Det som “hindrar” mig mest är att jag inte kommer kunna åka på lika många resor under ett par månader och fotas inför nya lanseringar vilket känns väldigt tråkigt då halva upplevelsen är gemenskapen, så förhoppningsvis kommer jag ha möjligheten att fara iväg och träffa alla ändå utan att själv plåtas emellanåt tills jag är redo igen. Och det är värt all väntan, det är bara under en kort tid och det som vi får istället är oersättligt. <3

Linus var mer självklar i beslutet än vad jag var eftersom det är jag som jag drabbas mer av detta både arbetsmässigt som kroppsligt men i vår disskusion ställde vi frågorna: 

” Kommer vi klara av det som förälder? 
Löser vi det ekonomiskt?
Är våra “hinder” verkligen ett hinder för att vi ska klara det? 
Vad behöver vi lösa nu och vad kommer vi behöva lösa sen? 
Hur fixar vi så båda får lika mycket jobb och träningstid utan att vi förlorar varandra i detta? Vi är ett team eller hur? 
Hur blir det med resorna? Vi vill ju inte isolera oss bara för att vi är tre nu. 
Vad är positivt i detta och vad blir en utmaning, är vi redo att anta utmaningarna? Det positiva kommer antagligen betyda mer i slutändan ändå.