• Så hanterar du ditt barn med diabetes typ 1

    Om ditt barn har diagnostiserats med typ 1 diabetes kan du känna dig chockad, ledsen eller till och med arg eller skyldig till en början – känslor som är helt normala.

    Se till att prata med ditt barn på ett åldersanpassat sätt och alltid säga sanningen. Barn som har diagnosen diabetes kan känna att de har gjort något för att ha orsakat sjukdomen. Det är viktigt för föräldrar att göra det klart (särskilt för yngre barn) att det inte är så.

    Se till att ditt barn vet att diabetes inte försvinner och att det är OK att känna sig ledsen eller upprörd över sjukdomen. Uppmuntra ditt barn att prata om det öppet. Diskutera också diabetesdiagnosen med dina andra barn, som kan vara avundsjuka på den extra uppmärksamhet som deras syskon får eller är bekymrad över att utveckla diabetes själva.

    Var positiv. Betona att ni tillsammans kan få diabetes under kontroll. Undvik att använda ord som “fusk” och “att vara dålig” om ditt barn avviker från diabeteshanteringsplanen. Samarbeta i stället. Prata med varandra.

    Barn på grundskolan bör koppla ett grepp om sin diabetes och sköta sjukdomen på egen hand, men behöver fortfarande föräldraengagemang. Var stödjande, men var inte överdriven och överbeskyddande. Ditt barn ska gradvis ta ansvar för sin egenvård.

    Det här är tufft, jag vet. Prata ihop er med ert diabetesteam och jobba tillsammans hela tiden. 

    Det är här ni lägger grunden över hur ditt barn kommer att hantera sjukdomen i framtiden. 

  • Gammal vänskap rostar aldrig

    För sju år sedan lärde jag känna Melina. Snygg som satan. Så där oförskämt snygg, att man nästan blir lite förbannad.

    Jag tog kontakt, eller ja, jag skrev ett inlägg om henne på bloggen som fick stor uppmärksamhet. Inlägget kan tyckas var ytligt då jag mer eller mindre enbart beskrev och hyllade hennes utseende. Men till mitt försvar: jag hade inte träffat henne ännu, utan bara sett bilder. Bilder som förtrollade mig. Hon var en modellflicka. 

    Jag tog senare kontakt med henne och vi började snacka som galningar. Vi hade kul där i chatten på Facebook och bestämde oss för att ses. Jag är inte den som raggar på sociala medier, det är inte min grej och känns bara desperat. Att skriva kärleksdikter, bjuda ut henne på trerätters eller skicka blombud? Nej. Det känns inte genuint. Istället bjöd jag henne till Uppsala och att hänga en kväll med mig och min bror. Vi gick ut. Drack champagne, dansade röven av oss och hade det allmänt trevligt. Snabbt blev vi tre väldigt tajta och drog i gång en massa internetskämt. Jag och brorsan tror oss ha känsla för just det, och kanske har vi det? För förbannat kul hade vi.

    Jag pratar ofta om djup i relationer och det är något vi verkligen har. Vi är ett radarpar utan dess like, jag och Melina. Det är få förunnat att känna exakt likadant för en person, som man gjorde förut, trots att man inte har träffats på flera år. Det är en vänskap som har en historia och ett djup.

    Jag älskar dig gumman. Du är bra!

  • Veteran i sammanhanget

    Jag är en veteran i sammanhanget. 2009 startade jag min blogg. Och jag har alltid bloggat under namnet ´diabetesmannen`. Diabetesmannen.blogg.se var min första adress. Sedan blev jag värvad till nyheter24, därefter improveme och sedan finest. Och nu; inspoguide! Om jag inte minns helt fel så har jag skrivit runt 8000 blogginlägg sedan jag började. Helt galet! Tyvärr har många inlägg gått förlorade på grund av att någon klantig tekniker på min föregående portal inte säkerhetskopierade allt mitt material. Jag har varit väldigt bitter över det, både personligen och för att jag vet att många av mina läsare använder min blogg som ett slags uppslagsverk. Diabetesmässigt.

    Jag är väl medveten om att det här med att blogga inte är lika stort längre. Youtube har mer eller mindre tagit över helt. Rörligt material är svinkul och jag har många gånger tänkt tanken, att starta en kanal. Eller ja, i och för sig så har jag en kanal som heter ‘diabetesmannen’, men som har varit inaktiv under många år. Tror jag startade den 2010, typ. Men med åren har jag inte riktigt tyckt om att stå i centrum vilket så klart är dubbelmoral från min sida eftersom jag under 10 års tid har spelat huvudrollen på min blogg. Jag både gillar och ogillar min känslosamma utveckling. Det positiva är att jag uppskattar små saker och bryr mig mer om mina medmänniskor. Och det negativa är känslan av att inte räcka till. Inget jag gör eller skriver håller måttet, enlig mig själv. När jag var mellan 20-25 var allt guld och gröna skogar och jag brydde mig inte ett skvatt om vad andra tyckte och tänkte om mig, utan jag körde bara på och kanske var det just det som gjorde att jag drev en av Sveriges största bloggar under 2014-2015, kanske? För det är lite så det fungerar i den här hjärtlösa branschen ( haha ), att man inte ska låta sig provoceras och bli kränkt, för då blir man inte långvarig. Man ska bara köra på och sedan skita i resten, det är lite så det är. Och dit vill jag hitta tillbaka.

    Ha en fantastisk lördag!

  • Nekad att gå före i kön – trots lågt blodsocker

    Man blir ledsen när det inträffar, men kan egentligen inte klandra någon även om jag personligen tycker att det är djupt omoraliskt!

    Jag pratar givetvis om att ha civilkurage och vara en bra medmänniska. Det är för mig en ren självklarhet. Ser jag någon som är i behov av hjälp, oavsett vem det är, så gör jag allt i min makt för att hjälpa personen. 

    Tidigare i kväll drabbades jag av ett blodsockerfall, ett kraftigt sådant. Från 08-tiden till 17 ungefär låg jag mellan 5 och 8 vilket jag är väldigt nöjd över. Det var längesen som jag låg så bra och stabilt under en hel dag. Men sedan började blodsockret att stiga, med en jäkla fart. Från 8,6 i BS till 20,4 inom loppet av en timme. Anledning? Adrenalinkick på grund av en ’stressig’ promenad samt för lite insulin till middagen. Ibland reagerar kroppen annorlunda. Dagens middag bestod av lövbiff med ris och curry vilket är en maträtt jag ätit säkert 1000 gånger under mina 17 år som diabetiker. Och då kan man ju tänka sig att jag borde veta exakt hur jag ska dosera? ICKE! Bara för att doseringen till just den maträtten föregående vecka var perfekt så innebär det tyvärr inte att samma dos blir identiskt med hur kroppen reagerar idag. Det är så många andra faktorer som spelar in; Har jag sovit dåligt? Motionerat mindre? Är jag glad eller ledsen? Har jag en infektion i kroppen?

    Tro det eller ej, men allt sånt spelar in i en diabetikers liv. Man är sin egna testperson när man lever med diabetes.

    Så innan ni klandrar en diabetiker för att missköta sig bara för att hen t.ex. har ett högt blodsockervärde, så vill jag att ni tänker till. INGEN diabetiker missköter sig med flit. Att vara trött, utmattad och ledsen över sin sjukdom som ofta resulterar i att värdena blir lidande, är en helt annan sak. Ibland är det tufft och även fast man tar sina sprutor och kollar sitt blodsocker så är det inte alltid att kroppen vill samarbeta. Det vore egentligen bara konstigt om vi diabetiker hela tiden, dygnet runt, skulle ha lika värden som en icke-diabetiker. Diabetes är trots allt en livshotande sjukdom som kan och är jobbig att leva med. Jag klarar det men har och tar många smällar längs vägen.

    Nu gled jag lite bort från ämnet – att vara en bra medmänniska.

    Som jag tidigare sa drabbades jag av blodsockerfall under eftermiddagen. Från 20 till 10 till 2,2 under loppet av en timme. Och eftersom jag var aktiv ( var ute och gick ) när detta hände så slog insulinet snabbt och ”kraftfullt”. Jag kände hur orolig och svag min kropp började bli. Det är väldig sällan som jag har lågt blodsocker av den anledningen att jag är livrädd för det. Ligger hellre lite högt. För 10 år sedan var jag nära att stryka med på grund av lågt blodsocker. Då hade jag 0,4 och var knappt vid medvetande. Mitt värsta diabetesminne – någonsin. Det har ärrat mig och skräcken för lågt blodsocker hänger fortfarande kvar även om det dem senaste åren har lättat lite.

    Svaghetskänsla. Skakiga händer. Spaghetti-ben. Kallsvettig. Oro & ängslan.

    Symtomen på lågt blodsocker varierar och upplevs olika beroende på hur lågt blodsockret är. Samt att det är individuellt, från diabetiker till diabetiker. Men ovanstående är vad jag upplevde just idag.

    Allt som oftast har jag alltid någonting sött med mig, men idag hade jag inte det av den anledningen att jag visste att jag skulle vistas i närheten av både matbutiker, kiosker och restauranger. Avskyr verkligen att gå runt med grejer i fickan.

    3,9 visade min Freestyle Libre när jag var ungefär 2-3 minuter från Ica. Paniken, oron och rädslan började smyga sig på. Det gäller att försöka ta det lugnt i sådana här situationer vilket är lättare sagt än gjort, främst när man är ensam. Alla möjliga tankar far igenom huvudet. ”Tänk om jag svimmar nu och någon injicerar insulinet i mig som jag har i fickan”? Det skulle med stor sannolikhet innebära döden. När du har lågt blodsocker ska absolut INTE något insulin injiceras. Personen behövt snabbt något sött. Lägg det på minnet.

    Nu var jag på Ica och gick med snabba steg mot läskavdelningen. Jag roffade åt mig en 1,5 liters Pepsi ( INTE pepsi Max, som det är sötningsmedel i ), utan vanlig Pepsi som innehåller socker och som kommer att höja mitt blodsocker snabbt.

    Nu hoppades jag bara på att det inte skulle vara så mycket kö. Nu visade libren nämligen 2,2 och då börjar det minst sagt bli bråttom. 

    Det är tre personer framför mig och ingen av dom har speciell mycket i sina korgar. Jag vill helst inte be om att få gå före någon även om jag verkligen inte har svårt att fråga om det, för tro mig, det har hänt många gånger. 

    Nu stod jag tvåa i kassakön och jag försökte verkligen men kände inte för att leka och utmana min sjukdom mer, utan frågade personen framför mig som var i 35 års åldern om jag kunde få gå för och betala för min Pepsi. Jag berättade, snabbt, informativt och kortfattat att jag hade diabetes och var i behov av något sött snabbt och frågade artigt om jag fick gå före hen. Jag skulle verkligen uppskattade det, sade jag. Och vad tror ni hen säger? ´Du får väl vänta på din tur och börja ta din medicin bättre, en minut klarar du av att vänta”. 

    Jag blev så chockad över detta att jag nästan tror att blodsockret  började stiga igen ( haha ). För om jag säger så här: när jag har lågt blodsocker så syns det på 10 meters avstånd. Jag beter mig ganska oroligt och ser allmänt rädd och ledsen ut. Ofta stammar jag fram orden samt svettas något oerhört. Trots detta och min förklaring så lät hen inte mig gå före. Och vad jag kunde uppfatta så hade inte den här personen bråttom eller hade köat speciellt länge. Det var ganska lugnt på Ica just då.

    Som jag tidigare har sagt; jag begär eller kräver inte att alla i hela världen läser på om diabetes och lär sig hur sjukdomen fungerar, men när någon, oavsett sjukdom, kommer fram till dig och ber om hjälp så kan du väl åtminstone ta personen på allvar och lyssna. Var den medmänniska du själv skulle vilja möta när du är i behov av hjälp. 

    Nu gick det bra den här gången men sånt här gör mig så ledsen och besviken. 

    ( Psst.. Boka en memmo av mig för ett personligt videomeddelande med något värmande, motiverande eller inspirerande till någon du har nära! Kanske har din son eller dotter en jobbig period med sin diabetes och behöver en peppande och glad hälsning. Ingen förfrågan är dum

    Klicka här! )

  • 17 år som diabetiker

    Igår ( 14/2 ) ”firade” jag och min diabetes 17 år tillsammans. Jag vet, visst är det ironiskt att jag fick min diagnos på alla hjärtans dag?

    Jag är så tacksam över att må så pass bra som jag ändå gör, för det ska grundarna veta, att jag inte har haft jättebra hba1c-värden de senaste åren. Att kombinera livet och diabetes är en enorm utmaning, som tär på en både psykisk och fysiskt. Och man har liksom aldrig något val. Det är ett måste att ta hand om sin sjukdom, för annars går det till slut illa. Det är sanningen. När kroppen vägrar att samarbeta även fast man inte gör någonting fel, som t.ex: att kroppen inte svarar som den ska och brukar göra på insulinet. Då blir det kämpigt. Man är tvungen att titt som tätt hitta nya vägar i sin behandling. Mina fem första år som diabetiker var faktiskt ganska enkla, men efter det så började min diabetes bli som ett olöst pussel där det alltid saknades några bitar.

    Man spelar två huvudroller som diabetiker: Läkare och testperson. För det är så det är. Man testar sig fram. Mixtrar med insulindoserna efter hur livet artar sig och mycket därtill. Det låter konstigt, kanske? Men diabetes sägs vara en av världens mest krävande sjukdomar, när det kommer till egenbehandling. Det finns t.ex. ingen läkare i hela världen som kan säga hur just DU ska leva för att må som bäst i din diabetes. Det är så otroligt individuellt vilket måste vara förödande för sjuksköterskor och läkare. Att de inte kan få ut maximalt av deras kompetens.

    Gårdagen ( tidigare i kväll ) spenderades med Jax och Nikita. De bjöd in mig på rom och rödtjut. Fina kompisar, som tänker på mig som singel. Tack för en trevlig kväll!

    Ha en fanatiskt helg!

  • “Vad ska jag göra om en diabetiker plötsligt börjar mår dåligt?”

    Det mest troliga är att personen drabbats av för lågt blodsocker.

    Jag säger alltid ‘lågt blodsocker’ men andra diabetiker använder även ord som känning, insulinkänning, hypoglykemi, sockerfall. Allt detta har samma betydelse – lågt blodsocker!

    Vanliga symtom: Blekhet, skakningar i händer, hunger, svettningar, irritation, oro & ängslan och svårt med koncentrationen. Är du riktigt låg kan även talet och synen försämras.

    Det bästa är om du kan mäta blodsockret. Om inte? Ge personen något sött att dricka eller äta. Vanlig läsk, honung, godis och druvsocker är ett otroligt effektivt sätt att få upp blodsockret med. Honung är mitt bästa tips, då det är väldigt enkelt att få ner. Att gnida in honung i tandköttet har jag personligen gjort under flera år, när blodsockret har varit för lågt.

    Ge ALDRIG insulin! Om personen inte kan svälja ska du inte ge något att äta eller dricka. Ring 112 för att få råd om hur du ska göra.

    Väldigt många tror nämligen att man ska ge en diabetiker en spruta med insulin när de mår dåligt ( har lågt blodsocker ) vilket jag säkert också hade trott om jag inte haft diabetes. Så, jag klandrar er absolut inte. Det är inte lätt att hålla koll på sjukdomar som man inte har någon relation till. Och därför reder jag ut detta nu:

    För höga blodsockervärden kan till exempel uppstå om man äter för mycket i förhållande till den mängd insulin man tar. Omvänt blir blodsockret för lågt om man äter för litet i förhållande till hur mycket insulin eller att man ansträngt sig ovanligt mycket.

    Är ni med? Att ge en person med diabetes insulin när de har lågt blodsocker kommer att bidra till fruktansvärda konsekvenser. Det kan i värsta fall innebära döden.

    Okej. En gång till.

    Har en diabetiker lågt blodsocker, då behöver hen något sött att äta.

    Har en diabetiker högt blodsocker, då behöver hen korrigera genom att injiera insulin. Vi tar insulin till varje måltid, för att kunna ta emot det vi äter.

  • DÄRFÖR har män svårt med självständiga kvinnor

    Det är ingen nyhet att många män har svårt att hantera starka och självständiga kvinnor med ambitioner och en egen vilja. En stark kvinna väljer att vara tillsammans med en man för att hon trivs med det, inte för att hon behöver honom för att hitta sig själv eller komma framåt i livet.

    För inte mer än ett halvår sedan satt jag och drack öl med en bekant som är i 75 års åldern.Vi pratade om allt och ingenting och allt som oftast inspireras jag av hans historier till dess att han började prata om kvinnor.

    Han började häva ur sig saker som: “nuförtiden har tjejer egen lägenhet&“på min tid skulle tjejerna vara glada om de ens fick någon kille”.

    Jag blev konfunderad. Främst av den anlendingen att jag ofta inspireras av den här personen. Vi tycker oftast lika om saker och ting, så tyvärr kräktes jag lite i munnen över att han hävde ur sig dessa efterblivna och direkt dumma meningar, för i grunden handlar det om kvinnosynen även om jag ogärna vill tro att han har en taskig kvinnosyn. Svårt, det där – då jag vet att han och hans avlidne fru hade ett fantastiskt och kärleksfullt äktenskap.

    Många män har, helt uppenbart, kvar gamla värderingar. Kvinnor som gör karriär upplevs som lite “farliga”. Inte alla män klarar t.ex. av att kvinnan tjänar mer och har ett bättre jobb. Blir kvinnan för stark så blir hon ett hot i förhållandet.

    Det här är givetvis trams, om ni frågar mig. Jag är så innerligt glad över att inte ha den här typen av idiotiska åsikter. Det är snarare tvärtom, jag attraheras när en tjej/kvinna är självständig och vill något med sitt liv – när det finns ett djup och stark personlighet. I ett förhållande är man ett team som hjälper och stöttar varandra. Samt unnar varandra framgång. Jag skulle aldrig stå i vägen för hennes drömmar och mål. Det som gör henne glad, gör mig glad. Svårare än så borde det fan inte vara.

    Något som kanske är ännu värre, är när killen i fråga står och väntar på sin flickvän utanför krogen, för att han är så fruktansvärt svartsjuk och har ett sjukligt kontrollbehov. Det är varken gulligt eller sunt att vara svartsjuk. Jag förstår inte riktigt vad folk menar när de påstår “att det är bra att vara lite svartsjuk” eftersom det i slutändan bara bidrar till problem.

    Efter elva år ute i vimlet och sju år som vimmel och-eventfotograf har man ju tyvärr sett en del, för det är ju oftast ute på krogen, när folk är dyngfulla som monstret i dom kommer ut från grottan.

    Stanna kvar i grottan och bearbeta dina problem. Släpp genus!

  • memmo – make memories

    God morgon! Nu kan man, om man vill, beställa en personlig videohälsning från mig eller någon annan profil. Det är verkligen en stor ära att få vara med på memmo och redan efter tre dagar har jag fått in flera förfrågningar. Svinkul, verkligen. Tack!

    Så, boka en memmo för ett personligt videomeddelande med något värmande, motiverande eller inspirerande till någon du har nära! Ingen förfrågan är dum

    Läs mer om memmo här!

    Här hittar ni min profil!
  • Skrämselpropaganda – inte rätt väg att gå

    “Vad gör man när ens förälder säger att om man inte får bättre koll på sitt blodsocker, kommer man dö innan dem? Jag kan inte ha bättre “koll”? Jag lägger ner ALLT jag kan men det kommer aldrig att räcka”.

    Jag blir så ledsen när jag får den här typen av meddelanden. Denna gång via Snapchat, där en tjej skickar en bild, med tårar i ögonen och denna text.

    En förälder ska vara ens barns största trygghet och inte syssla med skrämselpropaganda, för det fungerar inte. Snarare bidrar det med ännu mera ångest. Vi som lever med diabetes och är över 10 år gamla vet exakt vilka komplikationer som vi kan behöva handskas med längre fram i livet. Vi behöver inte påminnas om det, definitivt inte från någon som inte lever med diabetes eller har den kompetens som behövs. Personligen har jag aldrig haft någon ångest över följdsjukdomar. Däremot känner jag många som har just det – ångest över framtiden och dess möjliga följdsjukdomar. Och att då bli pressad av ens föräldrar måste vara fruktansvärt.

    Låt oss säga att du som förälder blir magsjuk och att du sedan blir hetsad till att INTE spy, för då händer någonting mycket värre. Jobbigt? Ja, jag tänkte väl det. Det jag försöker säga är att ni måste komma ihåg att diabetes är en sjukdom, en sjukdom som vi kommer att leva med i resten av våra liv. Självklart ska man alltid sträva efter bra värden vilket är allt annat än enkelt. Det vore, om du frågar mig, bara konstigt om en diabetiker alltid hade perfekta värden. Kort och gott: Jag tycker inte att man ska stirra sig blind på hba1c-värdet.

    Din son eller dotter ska vägleda dig och inte tvärtom. Det är trots allt hen som har sjukdomen och inte du. Samarbeta!

    Man lever inte för att göra sina föräldrar nöjda. utan sig själv. Att vilja förändra sin tillvaro, i det här fallet bättre blodsockervärden, är någonting som måste komma inifrån sig själv. Och det kommer, jag lovar. Alla har vi dåliga perioder i livet.

  • 6 fakta du kanske inte visste om typ 1 diabetes

    Tja! Hoppas ni har fått en fin start på det nya året. Det har jag. Det här året kommer kretsa mycket kring diabetes, rent jobbmässigt. Man ska göra det man när är bra på och där man kan göra SKILLNAD, och det är något jag alltid har strävat efter. Kan jag hjälpa en tjej eller kille att må lite, lite bättre i sin sjukdom så blir jag glad även om jag inte medvetet tänker i de banorna när jag skriver mina texter eller pratar med andra diabetiker eller anhöriga till diabetiker. Jag kan inte tala om hur någon annan ska leva sitt liv, men däremot kan jag visa mitt stöd och ge tips och råd hur jag t.ex. skulle göra i en viss situation eller dylikt. Jag vill fånga de som har det svårt, de som skäms och de som inte är som alla andra. Hos mig är alla välkomna, oavsett hba1c, hudfärg, tjock eller smal och så vidare.

    Egentligen är det inte riktigt min grej att skriva “tråkiga fakta” om diabetes, utan om livet i sin helhet. Men, nedan finner ni 6 fakta:

    1. Typ 1-diabetes är en autoimmun sjukdom.
    Kroppens immunsystem attackerar och förstör de insulinproducerande cellerna i bukspottkörteln, betacellerna. Personens bukspottkörtel slutar därmed att producera insulin.

    2. Insulin är ett hormon .. inte ett läkemedel
    Insulin är hormonet som följer energi för att komma in i våra celler. Alla behöver insulin för att leva. Personer med typ 1-diabetes måste ta insulin flera gånger om dagen antingen med en insulinpump eller injektioner.

    3. T1d kan inte förhindras.
    Orsaken till td1 är fortfarande okänd. Det orsakas INTE av kost och livsstilsval som många tror. Diabetes typ 1 är inte någons fel.

    4. Personer med typ 1-diabetes kan äta socker.
    Personer med typ 1-diabetes kan äta allt som alla andra äter. Skillnaden är att vi måste ge oss själva insulin för maten de äter. Vi med typ 1-diabetes behöver ibland socker för att bekämpa låga glukosnivåer i blodet.

    5. Höga och låga blodsockerarter har stor inverkan.
    En persons förändring av glukosnivån under dagen baserat på matintag, aktivitet och många andra faktorer. Blodsockerfluktuationer påverkar personens kropp, känslor och tänkande.

    6. Insulin är inte ett botemedel.
    Insulin är en behandling och inget botemedel mot t1d. Det går inte bort och ingen växer i från det. För en person med t1d krävs insulin dygnet runt i resten av våra liv.