“Hej, kan ni ta hand om mig i en vecka? Jag orkar inte mer”.

Kroniska sjukdomar är långvariga (mer än tre månader) eller livslånga hälsotillstånd som det vanligen inte finns något effektivt medicinskt botemedel till. Min sjukdom – typ 1 diabetes, är en livslång sjukdom som innebär dagliga tester, injektioner samt planering av mat, aktiviteter och annat som ingår i personens vardagsliv. 24/7! Livet ut!

Så, ja, diabetes tär på en både fysisk och psykisk. Den 11 februari “firar” jag och min diabetes 16 år tillsammans, 16 jobbiga men också bra och utvecklande år. Men tro mig, i bland skulle jag bara vilja åka till sjukhuset och skriva in mig själv.: “- Hej, kan ni ta hand om mig i en vecka? Jag orkar inte mer”. Man är inte alltid stark och det behöver man inte skämmas eller känna skam för. Att jag har klarat mig så pass bra under alla mina år som diabetiker, är fan i mig helt otroligt, för det ska gudarna veta, att jag har levt rövare. Sena nätter, tomma glas och dålig kost – men vet ni vad? Jag ångrar inte en sekund, för jag har haft väldigt kul, skapat fina minnen och lärt känna så många fantastiska människor. Jag vill och tänker inte gå och vänta på ett botemedel ( som aldrig kommer ), jag lever här och nu och när dagen kommer då jag ( hoppas INTE ) drabbas av allvarliga komplikationer av min diabetes, då får jag ta itu med det då. Det kan tyckas vara naivt och helt idiotiskt att tänka så här, men det är mitt liv och det bestämmer jag över. Alla har sina egna vägar när det kommer till att försöka må så bra som möjligt. Och jag mår bäst av att leva HÄR och NU!

Det är inte meningen att framstå som en alkoholist eller dylikt, för det är jag inte. Jag har aldrig ( ! ) alkohol hemma och dricker t.ex. aldrig öl eller vin till middagar, jag föredrar att släcka törsten med Pepsi max. Däremot tycker jag det är trevligt att ta mig några bira i gott sällskap och sedan stöka med stil, för jodå, visst går det att stöka med stil utan att vara märkbart berusad. Det är nästan lite sjukt att jag är tvungen att förklara mig, men kände att det var på sin plats då väldigt många verkar tro att jag super skallen av mig 6 gånger i veckan.

Anledning: Jag syns mycket och driver en blogg i en stad ( Uppsala ) där folk vet mer om mig ,än jag själv.

Jag har alltid varit aktiv inom nöjeslivet, både privat och i jobbet. Och det kommer jag fortsätta att vara till den dagen jag får barn, vilket ska ( haha ) inträffa inom två år. Min dröm har ju alltid varit att bli pappa innan jag fyller 30 och den 9 mars blir jag 29. Dra mig baklänges genom helvetes portar, haha.

Köp din diabeteströja eller t-shirt – för en mer #öppendiabetes

Klicka här!

Bästa hälsningar, Diabetesmannen.

6 kommentarer

  • Johanna

    Tack för att du delar med dig!
    Igenkänning på din text, haft samma inställning som du i alla tider.
    Mellan alla måsten så behöver man leva också – för att orka med livet med D1.

  • Ulrika Gustafsson

    Hej!
    Jag håller med dig, man lever här och nu, vem vet vad som händer om 10 år.
    Min allra första diabetesläkare, också den bästa jag haft hittills, förklara allt som kan hända om man inte sköter sin diabetes. Men han poängterade också att man måste få leva, att det inte bara är kvantitet som gäller utan också kvalitet. Han mena mår du bra/blir glad av att äta den där chokladkakan, så gör det. Och jag tar den där chokladkakan och njuter 😊. När jag fick reda på att jag hade diabetes för ca 30 år sedan så var det min största sorg när jag insåg att jag aldrig mer skulle få äta choklad 😪. Men tack vare en bra läkare så insåg jag att det faktiskt går bara man korrigerar med insulin. Alltså, jag måste tillägga att jag äter inte choklad varje dag 😁 man får ju välja sina tillfällen 🙃. Och även om man vore frisk så ska man ju inte äta choklad varje dag 😁.
    Kram Ulrika

  • Anders

    Önskar dig lycka och fortsätt kämpa.
    Tror du har fler som följer och läser dina inlägg. Har nära relation till dt1 och vetlute grann vad du menar.

  • Stina

    Jag har faktiskt fått diabetessemester två gånger. En av de där gångerna som jag bröt ihop och inte ville mer så sa min man att han kunde ta det en vecka. Så under en hel vecka skötte han alla doser, provtagningar, avvägningar och pareringar. Andra gången fick jag det i födelsedagspresent över våran semester i London. 3 månader efter att vi blev tillsammans kunde han mina doser och efter 6 månader kunde han lika mycket om diabetes som jag, så jag var helt trygg i att lämna det till honom!
    Jag och diabetesen firar 10 år nu i februari. Då blir det tårta vill jag lova! Jag har ju levt 9 år längre än jag borde ha gjort!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *