‘Jag skulle aldrig kräva att min partner prioriterar mig först’.

Alla har vi någon kompis som har försvunnit. Försvunnit in i en relation och fastnat där. Och det är ju tråkigt, eller är det så det ska vara i vuxen ålder? Ska man lägga det “andra” livet åt sidan helt? Tänker främst på kompisar, karriär och nöjesliv? Det tycker inte jag. Jag skulle aldrig kräva att min partner prioriterar mig först hela tiden för den viktigaste personen i ens liv är en själv. Så länge min partner visar mig kärlek, respekt och uppskattning så är jag helt okej med att hon har ett “eget”liv också, där hennes drömmar får uppfyllas.

Att vara bästa kompis med sin partner tror jag är en stor fördel, och det har hänt mig en gång. Vi var bra tillsammans – ett team, som alltid samarbetade och stöttade samt kommunicerade med varandra som två bästa vänner och inte som ett trött gammalt par. Vi hade bra energi och hade alltid nära till skratt. Det spelade ingen roll vad vi gjorde så länge vi var med varandra, det blev liksom aldrig tråkigt. Vi var lika men ändå så olika. Två personer med stor integritet men som respekterade och ville lära av varandra. Vi var väldigt intresserade och nyfikna av varandra och det slutade liksom aldrig att upphöra, för var och varannan dag fick jag se nya och spännande sidor hos henne. Det fanns en stor och ömsesidig respekt bakom allt vilket var nyckeln till allt. Jag skämdes aldrig över något, utan kunde vara mig själv – hela tiden.

En relation betyder inte att två personer ska bli en. Att ha sina egna vänner, intressen och en egen identitet är en viktig del i ett förhållande. Om din partner kan definiera sig själv utanför förhållandet är det ett gott tecken – håll hårt i den personen! Att radera sin egen identitet till förmån för en partner är däremot en rejäl varningsklocka, om du frågar mig. Man får aldrig tappa sig själv.

Bästa hälsningar, Diabetesmannen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *