“Ett känslomässigt litet helvete”.

Att bli kär är ofta ett litet känslomässigt h*lvete, jag vet. 

Men en dag träffade jag någon som fick mig att totalt omvärdera min syn på kärlek. Jaha, det var så här det skulle vara? 

Hur kan ens denna person existera? Miljarder spermier, ägg och slumpartade händelser har lyckats skapa just den här människan – som dessutom är helt perfekt för mig? Och kär i mig tillbaka?

Det är nästan för bra för att vara sant.

Att bli kär i rätt person kan oftast kännas som en helt oväntad händelse. 

Jag var ju inte beredd. Hon bara stod där, på Strandhotellet, i Öregrund – och serverade hotellets gäster kall Mariestad medan jag gick runt i tenniskläder, drack sportdryck och iakttog henne. Hon var fin att titta på och hennes sprudlande energi och vackra leende fick mig, även om det låter lite klyschigt, att bli förälskad. Hon hade någonting speciellt. Så, Jag blev alltså förälskad i en person jag aldrig hade pratat med. Ja, det blev jag. Att jag sedan skulle bli kär i henne var det ingen tvekan om, jag kände det direkt. Hon var precis den jag trodde att hon skulle vara, fast bättre. Hon var skräddarsydd för mig!

Vi var verkligen bra för varandra. Hon såg mig och jag henne. Varje gång med henne kändes som den första, hon överraskade alltid med någonting nytt av sig själv och hela tiden blev jag häpen över just det, att hur kan en människa vara så intressant, spännande och kittlande? Det tog liksom aldrig slut. Hon var mitt livs kärlek och min bästa vän, och så kommer jag nog alltid att känna.

Tidigare har jag varit skeptiskt inställd till förhållanden. Ville jag ens ha ett? Och när jag väl träffade någon jag blev förälskad i tvivlade jag alltid på ifall jag ville vara med den andra i en längre tid. 

I tidigare kärleksrelationer har jag ofta hållit saker för mig själv och inte känt mig bekväm med att dela med mig av mina djupaste tankar och hemligheter. Kommer hon att döma mig? Skratta åt mig? Ja, det är nog bäst att vara tyst. 

Denna gång var det helt annorlunda. Jag ville att hon ska veta precis allt om mig, och jag ville veta allt om henne. För att jag visste att vi kommer att förstå varandra.  

Jag behövde inte undra över vad hon egentligen kände för mig. För det märktes. På vad hon sa, hur hon var mot mig, hur hon tog på mig.

Tidigare har jag tänkt på förhållanden som fängelser där man inte får något eget utrymme. Vem vill aktivt begränsa sitt eget liv liksom? Som singel har jag i hemlighet tyckt lite synd om alla par som lever så instängt och trist. Så vill jag aldrig ha det.

När man blir kär i rätt person börjar man känna sig hoppfull inför framtiden.

I mina tidigare förhållanden fanns det hela tiden en underliggande känsla av att det ändå skulle ta slut. Inte nu, men någon gång i en framtid inte allt för långt bort. Ofta hade jag ett behov av att fly tillbaka till singellivet. 

Men med den här personen kändes ett “liv tillsammans” inte längre som en obehbaglig tanke. Det finns ju ingen annan jag hellre vill vara med, och ingen annan som får mig att må lika bra. 

Kärlek, Joakim.

6 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *