”Känner mig oerhört liten”

Om det är någon gång som jag inte är kaxig så är det när jag har lågt blodsocker. Det är nog bland det värsta jag vet. I alla fall när du får ett kraftigt blodsockerfall. Jag känner mig oerhört liten. Blir rädd och orolig. Främst när jag sitter på ett tåg eller en buss. Jag känner mig så hjälplös även om jag vet exakt hur jag ska göra för att få upp blodsockret. Men ibland går det fort och då blir det obehagligt. Den låga känningen hänger oftast kvar i cirka 15-20 minuter. Darrningar, svaga ben, oro och ängslan, kallsvettningar, ångest. Det är inte ovanligt att några tårar rinner längs mina kinder efter en låg känning. En riktigt låg känning innebär ett enormt påslag rent fysiskt, både under tiden och en stund efteråt.

Okej. Jag ska försöka relatera och jämföra vad en låg känning motsvarar rent fysiskt. Från när jag var 15 till 19 år spelade jag på hyfsat hög nivå i tennis och tränade cirka två timmar om dagen/sex dagar i veckan samt några gympass. Jag skulle jämföra den låga känningen med hur jag känner mig efter ett hårt tvåtimmars pass tennis och en timme på gymet. Samma dag, efter varandra. Diabetes är väldigt individuellt men det är så jag känner mig. Extremt utmattad och trött, på ett dåligt sätt. Och då ska vi komma ihåg att känningen endast håller i sig i 15-20 min. Påfrestning fysisk. Nåt så in i helvete.

För några veckor sedan när jag skulle ta tåget från Uppsala till Stockholm hände det. Under hela dagen hade jag varit hög men till slut gav det med sig och kroppen svarade på allt insulin jag injicerat under dagen. Det är inte ovanligt att man får blodsockerfall runt eftermiddagen och kvällen när en har legat högt. Och oftast beror det på att man har tagit för mycket insulin eller att man inte har varit aktiv efter att man har injicierat insulinet. För det är viktigt, att t.e.x. ta en promenad för att ’kicka igång’ insulinet, för det är så det fungerar. Att ta insuln utan att äta någonting, oavsett hur högt blodsocker du har eller ej är heller inget jag rekommenderar. Jag vet, man är inte speciell sugen på att äta något om man ligger över 20 i bs. Insulinet måste ha någonting att jobba med för annars händer det nästan ingenting. Misstaget man i bland kan göra är att man tar insulin och sedan lägger sig i soffan. Vi säger att jag ligger i sängen och tittar på film och har 18 i blodsocker och sedan tar 4 enheter insulin. Ligger jag kvar så kommer det inte sjunka speciellt mycket. Vi säger att det har sjunkit till 15 och jag sedan tar 2-3 enheter till och sedan springer till tåget, som jag denna gång. Då händer det grejer. Insulinet börjat verka och risken för blodsockerfall är ganska stor. Orutinerat av mig, trots 17 år med sjukdomen. När jag sätter mig på tåget känner jag mig skakig så jag tar fram min freestyle libre och mäter 4,1. Jag tittar i väskan och kollar vad jag har plockat ner för sött denna gång. Jag brukar alltid slänga ner något utan att egentligen tänka. Så länge det höjer blodsockret. Den här gången var det en 50 cl cola, men som innehöll ungefär fyra klunkar kvar. Jag fick lite panik och övervägde att kliva av tåget som skulle lämna perrongen om 2 min. Jag försökte snabbt räkna hur mycket insulin jag injicerat de senaste tre timmarna och om colan faktiskt räcker för att höja mitt blodsocker. Resan tar 35 minuter och om blodsockret fortsätter att sjunka finns risken att jag svimmar. 

Jag hade satt mig i vagnen längst fram och det var taktiskt eftersom jag vet att konduktören börjar med biljettkontrollen i just den vagnen. När jag ser konduktören, som är en stor och kraftig man i 55 års åldern så tar jag snabbt fram min insulinpenna ur rocken och skruvar av nålen. Sedan lägger jag pennan längst ner i väskan. För jag vill verkligen inte riskera att någon skulle trycka en spruta i mig, om jag i värsta fall skulle svimma. Jag visar upp min biljett för konduktören och i samma ögonblick säger jag att jag har diabetes och inte mår så bra, att jag har lågt blodsocker. Jag är 100% säker att han uppmärksammade att jag faktiskt mådde dåligt, jag var kallsvettig och darrade på rösten. ’Vadå, du tar väl dina mediciner så vi slipper ambulans till Stockholm’? Utan att jag hinner säga någonting så har han gått vidare till nästa vagn. Han gick vidare utan vetskapen att det hade kunnat gå riktigt illa. Han ville liksom inte ens lyssna. För tanken med att jag talade om för honom att jag mådde dåligt var för att jag ville att någon på tåget skulle veta om det, i fall att något mer akut skulle inträffa. Jag kräver inte att alla människor är pålästa om diabetes, det hade bara varit konstigt. Jag sitter inte heller och googlar på sjukdomar som jag inte har någon relation till. Däremot hade han, som medmänniska, kunnat lyssna på mig och t.ex. kunnat sagt: ’att jag kollar till dig när jag har fått se passagerarnas biljetter. Det är inte så mycket begärt. Och det var heller inte så många passagerare ombord så stressigt hade han det inte. Jag blev så häpen, chockad och ledsen över hans reaktion. Lite som att jag fick skylla mig själv. 

9 av 10 gånger är människor som jag tagit hjälp av vid liknande situationer helt fantastiska och hjälpsamma. För det är inte första gången jag berättar för en främling att jag har diabetes och att jag mår dåligt. Ett flertal gånger har jag frågat personen i fråga om hen kan sitta bredvid mig, för trygghetens skull, tills blodsockret är stabilt igen. För man kan verkligen känna så ensam, otrygg och rädd i en sådan situation. Och att då som medmänniska bara sitta och ha uppsikt över personen i 10-15 minuter är inte så mycket begärt. Jag hade gjort det alla dagar i veckan om någon hade frågat mig om hjälp. Det är en självklarhet för mig. 

Den här gången gick det bra. Blodsockret gick upp sakta men säkert. Jag låg som lägst på 2,8 och när jag gick av tåget hade jag 5,1. Jag har haft diabetes i snart 17 år och ändå inträffar sådana här situationer. Japp. Och det kallas för livet. Som diabetiker måste du alltid ligga steget före vilket inte alltid är lätt.

Tips och viktig fakta: Har en diabetiker lågt blodsocker ska insulin absolut INTE injiceras. Man behöver något sött, helst i flytande form. Gnugga in honung i tandköttet och på tungan, det är effektivt. 

2 kommentarer

  • Lillemor

    Blir så lessen när jag läser. Att människor inte har mera kunskap idag när du tom. Berättar hur det är . Sätter mig in i din känsla av ensamhet och litenhet och ser min son i dig. Han blir så oerhört tacksam över att jag bara sitter bredvid och håller om honom och ser honom när han får en riktig obehaglig känning. Det syns lång väg hur jobbigt det är. Hjärtat bultar så hårt att man tror det ska Hoppa ut och kallsvetten rinner.
    Så känner med dig med hela mitt hjärta ❤️

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *