”Låt aldrig någon hindra dig från att göra vad du vill”.

Nu ökar jag! Klockan ringde 04.15. Tidigt, tänker ni? Och likaså jag, det bord nästan vara olaglig att gå upp vid den tiden, men sedan flera år tillbaka har jag haft stora problem med mina värden på morgonen. Sedan Freestyle Libre kom in och frälste mitt liv som diabetiker så har jag alltid förundrats av dessa ständiga stigande värden mellan klockan 04 och 07. Att kolla kurvan har ofta gjort mig konfunderad. Det är som att någon matar mig med semlor medan jag sover, typ. Det spelar ingen roll om jag har somnat vid 22 eller 02, blodsockret har oavsett stigit något kopiöst vid 04-tiden, vilket har varit förödande för min sömn, för det ska gudarna veta, att man känner sig som en överkörd grävling när ens blodsocker har legat skyhögt större delen av natten. Även om du har sovit 7-8 h så känns det som att du har sovit 2 h. Höga värden sliter något enormt på kroppen och för varje år som går känner du dig mer och mer överkörd och trött. Det tär på en. Men det positiva är att du mår som en KUNG när du väl lyckas få till en bra och jämn kurva under en längre tid. ”Alltså, shit – vad jag mår bra, är det så här det känns att vara frisk”? Det är den känslan som får mig att vilja fortsätta kämpa, för det finns ingenting bättre än att må bra och ha en hälsa som klarar av att hantera livet, vardagen.

Jag vet att en del genom åren har tyckt att jag är helt inkompetent när det kommer till diabetes och att jag inte har någon som helst självrespekt. Jag äter sällan på regelbundna tider, jag är ute och festar mycket, jag röker några cigg ibland och så vidare. Och självklart är jag medveten om att mitt sätt att leva inte är och har varit särskilt diabetesvänligt, men jag har alltid strävat efter att kunna göra precis vad jag vill och inte hindras av min sjukdom även om min kropp tar skada av det. Det låter helt idiotiskt, att skada sig själv och vara helt medveten om det. Men det gör de flesta människorna, hela tiden. Vi äter skräpmat, dricker alkohol, röker, sover dåligt, tränar för lite, ja, listan kan göras lång. Det här kanske låter ännu mer idiotiskt men oavsett hur dåligt jag mått fysisk och psykiskt i min diabetes så har jag tyckt att livet har överträffat det, i form av upplevelser, vänskap, kärlek och minnen. Hittills. Givetvis kan det komma att ändras om jag i framtiden kommer att drabbas av allvarliga komplikationer på grund av min diabetes och leverne, men det får jag ta i tu med då i så fall. Nu är nu, brukar jag tänka.

Okej, tillbaka till ämnet. Sedan några dagar tillbaka har jag alltså ställt klockan på 04, för att scanna och se vad blodsockret är. Oftast har det legat mellan 8-12 vilket, jag måste erkänna, har varit lite problematiskt. Vanligtvis brukar jag inte korrigera ett blodsocker mellan 8-12, inte om jag är aktiv i alla fall. Men när en ligger i soffan eller sängen är det verkligen ett måste för annars stiger det – med en jävla fart. Och som jag tidigare sa så spelar det ingen roll om jag äter något eller inte, min kropp verkar vara inställd på att ge mig en rekyl mellan 04-07 oavsett vilket är helt oförståeligt. Jag har i princip testat allt, att höja mina insulindoser t.ex. Inget har hjälpt och att skaffa pump är inte ett alternativ för mig, för överlag, fungerar och trivs jag väldigt bra med insulinpennan. Det har jag alltid gjort. Att ta sprutor är som att gå på toaletten för mig. Det måste göras och det är inte det minsta jobbigt, tycker jag.

Nå väl, det här får vara en kortsiktig lösning för detta är inte gångbart i längden – att kliva upp vid 04 och hasa sig fram som en zombie.

Tänk om ens sjukdom ”bara” kunde vara likadan, monoton, hela tiden? Då hade det inte varit några som helst problem. Förmodligen hade det bara räckt att ta några sprutor om dagen och sedan hade det varit bra, typ. Och det är väl just det allmänheten tror att diabetes är och innebär? Jag önskar verkligen att det vore så, så klart – men sanningen är en helt annan om du vill ha ett värdigt liv. Då måste man, om ni frågar mig, gå emot sin diabetes, vilket man sedan får sota för ibland. Men jag klagar inte. Jag är stark och mår faktiskt ganska bra, det gör jag.

Låt aldrig någon hindra dig från att göra vad du vill, bara för att du har en sjukdom och kanske ett alldeles för högt hba1c. Det är bara du som kan känna och avgöra vad du klarar och inte klarar av. Tänk på det.

Jag är typ 1-diabetiker sedan 17 år tillbaka.

En kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *