Ofrivillig ensamhet – en del av mitt 2019

God morgon. Snart julafton. Mysigt.

Det här inlägget skrev och skriver jag inte för att jag på något sätt tycker synd om mig själv, för det gör jag aldrig. Eller jo, när jag var 12 år och fick min sjukdom, då tyckte jag lite synd om mig själv. Aldrig annars. En del av er kommer kanske även tycka att jag är för privat, och det är helt okej att tycka det – men det är min blogg, och här delar jag med mig av det som jag känner mig trygg med. Jag är alltid väldigt ärlig och uppriktig vad tycker, tänker och känner.

( Vissa delar av texten är skriven i somras )

Att bli ofrivilligt ensam, känna sig övergiven och lämnad är något som tär på mig. Något överjävligt. Att sakna närmare relationer och vänskap plågar mig och gör mitt liv färglöst. Min identitet går förlorad. Jag tappar bort mig själv och vet inte längre vem jag är.

Ensamhet är ganska skambelagt så det är ingenting som jag har valt att prata eller skriva om, för förmodligen hade ingen trott mig eftersom jag i större delen av mitt liv har haft en bred umgängeskrets.

En välbesökt blogg och över 13 tusen följare på Instagram. ” Du är och kan väl knappast känna dig ensam.”?

En kärleksrelation tog slut, några kompisar gick förlorade och sedan stod jag där, ensam. 

Och plötsligt insåg jag att de enda vänner jag hade umgåtts med under en lång tid, var vänner jag druckit alkohol med på helgerna. Det var inget fel på sällskapet, men det var fel på mig. Jag började dricka mer och använde alkoholen som medicin, för att bedöva. Jag satt oftast ensam i hotell-lounger så det inte skulle väcka misstankar om att jag var ensam för det hade ju faktiskt kunna vara så att jag var där på jobb. Ingen hade kanske lagt märke till om jag drack ensam på Riche eller Sturehof heller, men det var det att jag kände mig ensam och som om hela världen tittade på mig och skrattade. Jag kände mig iakttagen på ett väldigt obehagligt sätt. En otrolig olustig känsla. 

Jag har egentligen inga som helst problem med att umgås med mig själv. Att sitta och dricka en ensamöl- eller kaffe på något trevligt ställe har jag alltid tyckt om. Kvalitetstid brukade jag kalla det back in the days. Men nu var det annorlunda av den anledningen att jag faktiskt var ensam på riktigt. Jag hade inga nära vänner kvar som jag bara kunde ringa en fredag och fråga om vi skulle gå ut och dricka några öl. 

Kanske är det mitt fel att det är så här? Kanske inte. Är det mig det är fel på? Varför är jag alltid den som tar mest illa vid sig och sitter och dricker rom & cola i en hotellbar medan ögonen fuktas? Tycker jag om att plåga mig själv med negativa känslor? Ja, ibland har jag faktiskt tänkt tanken att så är fallet. Så klart inte medvetet för vem vill vara ledsen och plågas av negativa känslor som får en att gå i tankarna, om livet är något för mig? Inte jag i alla fall. Jag älskar livet, men det är tufft att vandra ensam, för det har jag gjort stora delar av det här året. Sms:en och samtalen från vänner och bekanta ekade tomt och när jag väl fick till en träff med någon så var det alltid jag som hade kontaktat personen i fråga. Ibland kändes det nästan lite framtvingat, och så ska det ju inte kännas. 

Jag ser fram emot 2020. God fortsättning, fantastiska läsare.

7 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *