Skrämselpropaganda – inte rätt väg att gå

“Vad gör man när ens förälder säger att om man inte får bättre koll på sitt blodsocker, kommer man dö innan dem? Jag kan inte ha bättre “koll”? Jag lägger ner ALLT jag kan men det kommer aldrig att räcka”.

Jag blir så ledsen när jag får den här typen av meddelanden. Denna gång via Snapchat, där en tjej skickar en bild, med tårar i ögonen och denna text.

En förälder ska vara ens barns största trygghet och inte syssla med skrämselpropaganda, för det fungerar inte. Snarare bidrar det med ännu mera ångest. Vi som lever med diabetes och är över 10 år gamla vet exakt vilka komplikationer som vi kan behöva handskas med längre fram i livet. Vi behöver inte påminnas om det, definitivt inte från någon som inte lever med diabetes eller har den kompetens som behövs. Personligen har jag aldrig haft någon ångest över följdsjukdomar. Däremot känner jag många som har just det – ångest över framtiden och dess möjliga följdsjukdomar. Och att då bli pressad av ens föräldrar måste vara fruktansvärt.

Låt oss säga att du som förälder blir magsjuk och att du sedan blir hetsad till att INTE spy, för då händer någonting mycket värre. Jobbigt? Ja, jag tänkte väl det. Det jag försöker säga är att ni måste komma ihåg att diabetes är en sjukdom, en sjukdom som vi kommer att leva med i resten av våra liv. Självklart ska man alltid sträva efter bra värden vilket är allt annat än enkelt. Det vore, om du frågar mig, bara konstigt om en diabetiker alltid hade perfekta värden. Kort och gott: Jag tycker inte att man ska stirra sig blind på hba1c-värdet.

Din son eller dotter ska vägleda dig och inte tvärtom. Det är trots allt hen som har sjukdomen och inte du. Samarbeta!

Man lever inte för att göra sina föräldrar nöjda. utan sig själv. Att vilja förändra sin tillvaro, i det här fallet bättre blodsockervärden, är någonting som måste komma inifrån sig själv. Och det kommer, jag lovar. Alla har vi dåliga perioder i livet.

En kommentar

  • Ulla Bomark

    När ens barn insjuknar i diabetes typ1 är något av en mardröm för en förälder. Man läser på. Man ser vad sjukdomen kan leda till. Man blir lugnad av läkare och barnets diabetes team. Om ni gör si eller så kommer barnet leva ett fullgott liv. Man gör sitt bästa! Man vågar inte sova! Man tar blodsocker, efter blodsocker. Matar barnet ur känningar. Ger extra insulin när blodsockret gör barnet för påverkat! En dag är det dags att låta ens barn ta hand om sin sjukdom och man lämnar över med ångest i magen. Kommer barnet klara av att på egen hand ta hand om sin diabetes?
    Det finns de som lyckas. Det barnet hade turen att få en variant som svarar hyfsat ok på indulindoser och matintag. Sen finns det de som inte har lika tur. De hade oturen att få en variant som inte tar upp insulinet som det är tänkt. De kämpar med näbbar och klor men diabetesen tar över och ingenting fungerar. De kan lätt missförstås av både vården och föräldrar. De gör allt rätt men det blir ändå ett oroväckande farligt svängande blodsocker.
    Min dotter är en av dem som hade oturen att drabbas av en diabetes som inte går att kontrollera.
    Idag är hon 33 år och väntar på sin andra pankreas transplantation. Den första genomgick hon 2016. Tyvärr fick hon bara ett år med sin livräddare! Hennes diabetes är utöver det vanliga och som förälder blir man ständigt påmind om alla de komplikationer hon redan fått och de hon står in för. Sjukdomen påverkar inte bara den drabbade utan hela familjen.
    Jag skrev en bok om mina upplevelser och vårdens oförstånd och hur hon misstänkliggjordes. Den kom ut året innan hennes transplantation.
    Vi vill våra diabetesbarns bästa! Förlåt oss för att vi kanske tjatar och frågar hur blodsockret ligger och om ni har ätit och sover ordentligt. Det är av oro och kärlek vi frågar om och om igen!
    Diabetesmorsan

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *