17 år som diabetiker

Igår ( 14/2 ) ”firade” jag och min diabetes 17 år tillsammans. Jag vet, visst är det ironiskt att jag fick min diagnos på alla hjärtans dag?

Jag är så tacksam över att må så pass bra som jag ändå gör, för det ska grundarna veta, att jag inte har haft jättebra hba1c-värden de senaste åren. Att kombinera livet och diabetes är en enorm utmaning, som tär på en både psykisk och fysiskt. Och man har liksom aldrig något val. Det är ett måste att ta hand om sin sjukdom, för annars går det till slut illa. Det är sanningen. När kroppen vägrar att samarbeta även fast man inte gör någonting fel, som t.ex: att kroppen inte svarar som den ska och brukar göra på insulinet. Då blir det kämpigt. Man är tvungen att titt som tätt hitta nya vägar i sin behandling. Mina fem första år som diabetiker var faktiskt ganska enkla, men efter det så började min diabetes bli som ett olöst pussel där det alltid saknades några bitar.

Man spelar två huvudroller som diabetiker: Läkare och testperson. För det är så det är. Man testar sig fram. Mixtrar med insulindoserna efter hur livet artar sig och mycket därtill. Det låter konstigt, kanske? Men diabetes sägs vara en av världens mest krävande sjukdomar, när det kommer till egenbehandling. Det finns t.ex. ingen läkare i hela världen som kan säga hur just DU ska leva för att må som bäst i din diabetes. Det är så otroligt individuellt vilket måste vara förödande för sjuksköterskor och läkare. Att de inte kan få ut maximalt av deras kompetens.

Gårdagen ( tidigare i kväll ) spenderades med Jax och Nikita. De bjöd in mig på rom och rödtjut. Fina kompisar, som tänker på mig som singel. Tack för en trevlig kväll!

Ha en fanatiskt helg!

2 kommentarer

  • Madde

    Blir både glad och ledsen när jag läser din historia, min pojk fick D1 i nov förra året.. han har även NPF diagnoser och behöver mycket hjälp av mig.
    Men jag får nästan panik när jag tänker på att jag inte kan vara med jämt, han blir ju äldre 🤣🙈
    HUR i hela friden ska jag få honom att förstå det du skriver, att man måste ta hand om sjukdomen och vara sin egen läkare emellanåt?
    Detta äter upp mig och jag oroar mig för något som inte finns än 🤦🏼‍♀️

    Du är iaf grym som delar din historia!
    Tack 🙏🏻❤️

    • Jeaneth

      I år firar jag 51 år med min diabetes typ 1. Jag kan ju bara säga att mkt har förändrats och förbättrats sedan jag debuterade 1969. Och är mkt glad för det. Mvh jeaneth

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *