Gammal vänskap rostar aldrig

För sju år sedan lärde jag känna Melina. Snygg som satan. Så där oförskämt snygg, att man nästan blir lite förbannad.

Jag tog kontakt, eller ja, jag skrev ett inlägg om henne på bloggen som fick stor uppmärksamhet. Inlägget kan tyckas var ytligt då jag mer eller mindre enbart beskrev och hyllade hennes utseende. Men till mitt försvar: jag hade inte träffat henne ännu, utan bara sett bilder. Bilder som förtrollade mig. Hon var en modellflicka. 

Jag tog senare kontakt med henne och vi började snacka som galningar. Vi hade kul där i chatten på Facebook och bestämde oss för att ses. Jag är inte den som raggar på sociala medier, det är inte min grej och känns bara desperat. Att skriva kärleksdikter, bjuda ut henne på trerätters eller skicka blombud? Nej. Det känns inte genuint. Istället bjöd jag henne till Uppsala och att hänga en kväll med mig och min bror. Vi gick ut. Drack champagne, dansade röven av oss och hade det allmänt trevligt. Snabbt blev vi tre väldigt tajta och drog i gång en massa internetskämt. Jag och brorsan tror oss ha känsla för just det, och kanske har vi det? För förbannat kul hade vi.

Jag pratar ofta om djup i relationer och det är något vi verkligen har. Vi är ett radarpar utan dess like, jag och Melina. Det är få förunnat att känna exakt likadant för en person, som man gjorde förut, trots att man inte har träffats på flera år. Det är en vänskap som har en historia och ett djup.

Jag älskar dig gumman. Du är bra!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *