”Mobbad för sin diabetes”

Det här meddelandet fick jag i går på Instagram och ska jag vara helt ärlig så minns jag inte detta. Varför? Jo, för att jag dagligen får den här typen av meddelande, och så har det hållit på i cirka 10 år. Jag känner mig verkligen hedrad att diabetiker faktiskt vänder sig till mig när de behöver hjälp och stöttning. Men jag kan inte låta bli att bli arg, rent ut sagt vansinnig i bland. Speciellt när det förekommer mobbning. Jag kokar av ilska!

Det kan förstöra så otroligt mycket. För att nämna en sak: Det bidrar med att diabetikern i fråga inte vill eller vågar prata om sin diabetes vilket i sin tur leder till att hen inte tar hand om sig själv och sin sjukdom, för att några kräk har mobbat hen för sin diabetes. Det är helt oacceptabelt.

I bland kan jag säkert anses som lite kaxig ( med lite för bra självförtroende ), men utan den kaxigheten hade jag säkerligen, någon gång, också blivit påhoppad på grund av min diabetes. När jag fick min diabetes ( när jag var 12 år ), så skulle jag precis börja på högstadiet. Jag lyckades hamna med alla mina kompisar från hockeylaget. Samtliga var storväxta, kaxiga och väldigt bra på hockey så vi var i princip helt orörliga. Ingen vågade slänga ur sig dumheter mot någon av oss. Och det är jag glad över även om vi gjorde mycket hyss under hela skolgången. Jag fick en bra start i min diabetes, tack vare det.

MEN! Någon sköld i form av kompisar från hockeylaget ska INTE behövas. INGEN ska behöva bli mobbad för någonting. Var snälla mot varandra, hur svårt ska det egentligen vara?

Behandla andra som du själv vill bli behandlad.