• Diabulimi – kombination mellan bulimi och diabetes

     

    2015 filmade SVT ett kort reportage med mig. De hade fått syn på ett blogginlägg jag hade skrivit som handlade om ’diabulimi’. 

    Diabulimi eller insulinbantning är en ätstörning som främst drabbar personer med typ 1-diabetes. Personen ifråga slutar självmant att helt eller delvis ta sitt insulin för att gå ner i vikt. Underliggande anorexia som sedan går över till diabulimi är vanligt . Detta är livsfarligt och kommer att sluta med döden om inte personen får hjälp.

    Vad har diabetes för roll vid diabulimi? Bristen på insulin är en viktig faktor i viktminskningen. Detta beror på att insulin är nödvändigt för att transportera glukos till cellerna för att de ska fungera korrekt. Så när det inte finns något insulin stannar sockret kvar i blodomloppet tills det försvinner.

    Jag visste knappt vad diabulimi var 2015 även om jag såklart vet att man går ner mycket och snabbt i vikt om blodsockret är högt under en länge tid. 2015 gick jag ner 4-5 kg på bara ett par dagar. Och det var inte ens medvetet utan jag tog mitt insulin precis som vanligt, men ändå var jag ständigt hög den sommaren. Ett blodsocker över 30 var inte ovanligt. Jag började googla lite om högt blodsocker och viktnedgång och kom in på en sajt från USA, där en ung tjej bloggade om hur glad hon var över att ha diabetes typ 1 eftersom hon kommit på att hon kunde banta med hjälp av sjukdomen. ”Happy diabetic” var rubriken. Det gjorde så ont att läsa och det var därför som jag gjorde reportaget med SVT. För det var inte självklart från början eftersom inte alla ( ganska få vid den tidpunkten) ) visste vad diabulimi faktiskt var. Jag ville inte bidra till att någon skulle få upp ögonen för den livsfarliga ”metoden ”. Det som fick mig att ändra mig var att jag ville hjälpa de som faktiskt led och lider av diabulimi. Jag kan inte vända de ryggen. Det vore ett svek och fegt om jag inte pratade om detta. Om jag kan hjälpa EN enda person så skulle jag vara glad.

    Några dagar efter reportaget fick jag mail från flera unga tjejer i åldern 16-25 som led av diabulimi. Två av dessa tjejer stod helt ensamma i det här, Ingen i familjen visste och heller ingen kompis.  Jag var den första de berättade det för, de kände att jag inte dömde dem. Och det är korrekt, det skulle jag aldrig göra. Alla är välkomna hos mig. 

    Jag kunde eller kan inte ansvara för någon annans liv men att inte göra något fanns inte i min värld, så jag träffade dem tillsammans. Ingen ska behöva vara ensam i detta.

    Jag tror inte på att skälla ut människor och använda skrämselpropaganda. De vet själva mycket väl om bieffekterna så det behövs inte sägas. Dessa tjejer kände en oerhörd skam och vågade inte tala om det med någon. Inte ens deras pojkvänner. 

    Jag har inte kompetensen kring hur man behandlar bulimi utan det överlåter jag till de som har utvbildning för det – sjukvården och psykologer. 

    Min grej har alltid varit att personer med typ 1 diabetes ska känna sig trygga i sin sjukdom. Att våga prata om sin sjukdom om det är något man undrar över. Att våga visa sig känslosam och mänsklig. Att våga leva det liv man vill trots sjukdomen. 

    Jag hjälpte tjejerna att kontakta deras läkare och sköterskor och var mes som stöd under en av tjejernas möte med läkaren. 

    ”Ut med allt nu, sade jag lite skämtsamt.

    Sanningen alltså. Om hennes diabulimi. Hon började gråta, mest av lättnad över att äntligen få proffesionel hjälp och att hon inte kände sig lika ensam i det längre.

    Sedan dess har jag haft kontakt med några av tjejerna titt som tätt, för att kolla hur de mår och jag är så glad att de går framåt och mår ganska bra idag.Jag bryr mig genuint och vill inte att någon diabetiker ska känna skam eller må dåligt. 

    Jag vet att det inte är mitt ansvar men jag kan inte räkna hur många gånger jag har kontaktat diabetikers sköterskor och läkare runt om landet och givit de en ”spark i arslet” och berättathur det VERKLIGEN ligger till med deras patient. Jag önskade såklart att alla diabetikee vågade vara öppen och ärliga mot sjukvården. Jag vill att sjukvården ska kännas trygg, välkomnande och läkande för alla.

    Men, jag är både glad och stolt att så många diabetiker väljer att vända sig till mig. Det känns bra i hjärtat. 

    Sluta aldrig kämpa för ditt välmående, du är så värd att få må bra.

    vill du komma i kontakt med mig så nåt du mig enklast på diabetesmannen@hotmail.com

    Tveka aldrig att höra av er.

  • ”Förbaskat irriterande”

    Besattheten av att benämna ”misskött sin diabetes”, är förbaskat irriterande. Att man antyder att diabetiker missköter sig för att vi inte lyckas häva ett högt blodsocker på grund av stress, hormoner och adrenalin, är både vidrigt och taskigt. Vi är inte sämre eller tar mindre ansvar bara för att blodsockret samarbetar. Gå inte och tro att vi missköter oss med flit , för det har ni absolut ingen aning om. 

  • “Sköt ditt jävla blodsocker”

    Simon Hermansson. Lägg namnet på minnet, och börja följ honom på Instagram.

    Beat diabetes foundation länkade en intervju tidigare i dag där rubriken var “sköt ditt jävla blodsocker”, och då blir jag JU nyfiken. Jag gillar ju när man “trycker till” lite och pratar klarspråk. Att hymla med sanningen är trams.

    10 minuter efter att jag läst intervjun fann jag en ny kompis. Och genast började vi “trakassera” ( haha ) varandra i DM. “Hur är det med testosteronet, mannen”?, frågar Simon. Och sedan fortsatte det pratas om alkohol, sexliv och andra känsliga ämnen i samband med diabetes. Och det är så jäkla befriande, att kunna prata öppet, på ett naturligt sätt, med en annan diabetiker. För honom och mig är det liksom inga problem, för vi skäms inte och skiter fullständigt i vad andra tycker och tänker. Men, det finns andra diabetiker därute som har stora problem med att öppna upp sig om sin diabetes och det måste vi ändra på. Nu!

    Fördelaktigt utseende, också.

    Läs intervjun med Simon HÄR!

  • “Det syns inte på mig”

    Det syns inte på mig. Att jag har en kronisk sjukdom. Diabetes typ 1. För jag ser egentligen ut som vem helst.
    För det mesta ser jag ganska pigg ut. Utåt sett. Jag är glad, skrattar mycket, skojar och tar del av livet som vilken annan person som helst.
    Men, det ligger ett enormt stort arbete bakom mitt skratt och aktiva liv. Du blir inte fotbollsproffs efter en träning, utan det krävs att du tränar och tänker fotboll 24/7 för att komma dit. Samma gäller diabetes typ 1. Du måste vilja bli bäst på din sjukdom. Någonting annat är inte ett alternativ.
    Jag klarar det bra, för det mesta. Men i bland kan jag inte låta bli att tänka hur det skulle vara att vakna upp UTAN min sjukdom. Att för en dag kunna ta min hälsa för givet, och slippa tänka. Att bara få vara. I en kropp som är fri.

  • “Du har ju bara diabetes, inte cancer”

    Vi som lever med typ 1 diabetes kan inte klaga utan att ses som "svaga" eller själviska, för det är bara diabetes, eller hur? Det är inte cancer, där människor pratar om hur stark du är för att hantera det. Och är så förstående om du klagar över det. Diabetes anses inte vara en dödlig sjukdom. Men det många inte vet är att diabetes kan vara dödligt. Människor med diabetes dör, på grund av för högt eller lågt blodsocker. Samt av de följdsjukdomar som kan komma med sjukdomen. Diabetes är osynligt. Du ser inte på en person om hen har sjukdomen, vilket förminskar sjukdomen avsevärt. 
    
    Förstå mig rätt, jag är oerhört glad över att inte ha drabbats av någon form av cancer eller någon annan värre sjukdom än diabetes. Men det betyder inte att jag är glad över att ha fått diabetes och bör vara tacksam. Eller?
    
  • “Mobbad för sin diabetes”

    Det här meddelandet fick jag i går på Instagram och ska jag vara helt ärlig så minns jag inte detta. Varför? Jo, för att jag dagligen får den här typen av meddelande, och så har det hållit på i cirka 10 år. Jag känner mig verkligen hedrad att diabetiker faktiskt vänder sig till mig när de behöver hjälp och stöttning. Men jag kan inte låta bli att bli arg, rent ut sagt vansinnig i bland. Speciellt när det förekommer mobbning. Jag kokar av ilska!

    Det kan förstöra så otroligt mycket. För att nämna en sak: Det bidrar med att diabetikern i fråga inte vill eller vågar prata om sin diabetes vilket i sin tur leder till att hen inte tar hand om sig själv och sin sjukdom, för att några kräk har mobbat hen för sin diabetes. Det är helt oacceptabelt.

    I bland kan jag säkert anses som lite kaxig ( med lite för bra självförtroende ), men utan den kaxigheten hade jag säkerligen, någon gång, också blivit påhoppad på grund av min diabetes. När jag fick min diabetes ( när jag var 12 år ), så skulle jag precis börja på högstadiet. Jag lyckades hamna med alla mina kompisar från hockeylaget. Samtliga var storväxta, kaxiga och väldigt bra på hockey så vi var i princip helt orörliga. Ingen vågade slänga ur sig dumheter mot någon av oss. Och det är jag glad över även om vi gjorde mycket hyss under hela skolgången. Jag fick en bra start i min diabetes, tack vare det.

    MEN! Någon sköld i form av kompisar från hockeylaget ska INTE behövas. INGEN ska behöva bli mobbad för någonting. Var snälla mot varandra, hur svårt ska det egentligen vara?

    Behandla andra som du själv vill bli behandlad.

  • “Skrattar dig rakt upp i ansiktet”

    Just nu skrattar jag min sjukdom rakt i ansiktet, och säger f’ck you och ler. Som jag kämpat för detta. Jag är inne på mitt 18:e år som diabetiker nu och de 10 senaste åren har väl inte direkt varit några jättebra år rent diabetesmässigt.

    Visst, jag har tagit mina sprutor och mätt mitt blodsocker men har mer eller mindre inte brytt mig om vad mätaren faktiskt visar. Hba1c-värden långt över normalt har varit vardagsmat för mig vilket påverkar livet negativt. Det går att leva men du klarar inte av att göra saker till 110 %. Du är ständigt trött, orkeslös deppig, arg, ledsen.

    Sedan Corona bröt ut lovade jag mig själv, att ordna upp det här. Jag har fått mer tid och lugn i mitt liv vilket har resulterat i avsevärt bättre och mer stabila värden. Från ett hba1c på 110 mmol/mol till 67 mmol/mol under sex månader får jag anse om mycket bra. Jag är i alla fall stolt och jobbar nu för att få ner det ytterligare.

  • Jönköping och Vox Hotel

    Vox hotell i Jönköping är ett konstverk, med stor vikt för detaljerna. Den fräcka och smått erotiska designen och inredningen kombinerat med utsikten över Vättern gör hotellet komplett. Och läget är helt perfekt: 5 min till shopping, restauranger och Centralstationen.

    Rekommenderar er verkligen att bo här om ni besöker Jönköping.

    Trevligt välkomnande.
    Utsikten från rum på 651, som jag bodde i.
    Magiskt!
    Så här skulle jag kunna vakna varje morgon.
    Med tanke på Corona så tyckte jag att det var lite onödigt att äta ute, så jag körde en take away och käkade en av de godaste pizzorna ( Cyrano ) jag någonsin ätit. I hotellsängen. Framför JVM. Ganska svårslaget, om ni frågar mig.

    Tack för en mysig, avkopplande och lugn vistelse VOX hotel och Jönköping. Jag åkte ner främst för att ta det lugnt, komma bort lite, byta miljö, höra en annan dialekt – och det gav ni mig.

    På återseende. Till våren/sommaren.

  • Diabetesflickan – 9-åringen som inspirerar mig

    Det är väldigt få som inspirerar mig när det kommer till diabetes, tyvärr. Och det var väl en av anledningarna till varför jag startade min blogg för 10 år sen. Jag började skriva om saker jag själv skulle vilja läsa och gör det än i dag även om de flesta av mina blogginlägg nuförtiden är spontana, alltså: Tankar och känslor i nuet kring min sjukdom. Det är nog ganska svårt att rikta sina inlägg medvetet, i alla fall för mig, eftersom jag bara kan vara mig själv.

    Min erfarenhet är att många diabetiker inte riktigt vågar vara sig själva, vilket är ganska förståeligt med tanke på alla pekpinnar det kan innebära av t.ex. föräldrar, lärare och läkare. Alla är vi unika och lever olika liv. Och ingen ska behöva bli kritiserad på grund av sin personlighet. Under sin livstid hamnar nästan alla någon gång snett i livet under en period. Kanske under puberteten t.ex. Psykisk ohälsa, för mycket alkohol och kärleksproblem är några saker jag kantats med hårt under åren, och det är inget jag skäms över. Det är tufft att vara människa! Ett problemfritt liv med diabetes är i princip omöjligt och det är något vi alla måste acceptera. Personligen har det aldrig hänt att jag har tagit hand om min sjukdom bättre för att någon annan säger eller tvingar mig att göra det. Det måste komma inifrån mig själv. JAG måste vilja förändra mitt liv och hur jag sköter min sjukdom. Absolut kan personer runt omkring en finnas där och stötta, men håll er till det. I alla fall om diabetikern i fråga är äldre än tio år. Jag fick diabetes när jag var 12 år och är glad över det. Varför? Jo, för att mina föräldrar aldrig har lagt sig i min diabetes. De har funnits där, stöttat och tröstat när det behövts MEN aldrig försökt påverkat min behandling. Det hade med stor sannolikhet varit annorlunda om jag hade fått min diagnos vid t.ex. fem års ålder.

    Det är trots allt jag som ska leva med den här sjukdomen tills jag går i graven och då måste man, oavsett hur tuff det låter, lära sig att leva med den från så tidig ålder som möjligt!

    Innan vi sätter punkt så vill jag tipsa er om en tjej som heter June ( diabetesflickan ). June är 9 år gammal och har, som hennes Instagram-namn antyder, diabetes typ 1. Jag minns inte exakt hur jag hittade hennes konto men förmodligen scrollade jag igenom taggen #diabetes. Och jag är så glad över det. Jag hade aldrig trott att en 9-årig tjej som ganska nyligen har diagnostiserats med diabetes skulle inspirera mig, för det gör hon verkligen. Hon skriver enkelt, är rak och använder ett språk så att både diabetiker och ickediabetiker förstår vad diabetes är. Sen verkar hon vara en jättehärlig tjej med mycket livsglädje, vilket är helt fantastiskt att se. Det gör mig glad!

    Följ henne: @diabetesflickan

    June.