• “Vad ska jag göra om en diabetiker plötsligt börjar mår dåligt?”

    Det mest troliga är att personen drabbats av för lågt blodsocker.

    Jag säger alltid ‘lågt blodsocker’ men andra diabetiker använder även ord som känning, insulinkänning, hypoglykemi, sockerfall. Allt detta har samma betydelse – lågt blodsocker!

    Vanliga symtom: Blekhet, skakningar i händer, hunger, svettningar, irritation, oro & ängslan och svårt med koncentrationen. Är du riktigt låg kan även talet och synen försämras.

    Det bästa är om du kan mäta blodsockret. Om inte? Ge personen något sött att dricka eller äta. Vanlig läsk, honung, godis och druvsocker är ett otroligt effektivt sätt att få upp blodsockret med. Honung är mitt bästa tips, då det är väldigt enkelt att få ner. Att gnida in honung i tandköttet har jag personligen gjort under flera år, när blodsockret har varit för lågt.

    Ge ALDRIG insulin! Om personen inte kan svälja ska du inte ge något att äta eller dricka. Ring 112 för att få råd om hur du ska göra.

    Väldigt många tror nämligen att man ska ge en diabetiker en spruta med insulin när de mår dåligt ( har lågt blodsocker ) vilket jag säkert också hade trott om jag inte haft diabetes. Så, jag klandrar er absolut inte. Det är inte lätt att hålla koll på sjukdomar som man inte har någon relation till. Och därför reder jag ut detta nu:

    För höga blodsockervärden kan till exempel uppstå om man äter för mycket i förhållande till den mängd insulin man tar. Omvänt blir blodsockret för lågt om man äter för litet i förhållande till hur mycket insulin eller att man ansträngt sig ovanligt mycket.

    Är ni med? Att ge en person med diabetes insulin när de har lågt blodsocker kommer att bidra till fruktansvärda konsekvenser. Det kan i värsta fall innebära döden.

    Okej. En gång till.

    Har en diabetiker lågt blodsocker, då behöver hen något sött att äta.

    Har en diabetiker högt blodsocker, då behöver hen korrigera genom att injiera insulin. Vi tar insulin till varje måltid, för att kunna ta emot det vi äter.

  • Saknaden bor i mig

    Saknaden bor i mig, i form av bilder, minnen och dofter. Fragment av ett liv, tillsammans. Du och jag.
    Tiden finns i mig, som timmar, dagar och de månader, som gått…
    Detta hindrar inte, att sorgen och gråten tränger sig på, och vill ta sin rättmätiga plats. Det sliter i mig! Det drar i min själ och mitt hjärta längtar.
    Det tränger sig på, sorgen, förtvivlan och gråten!
    För. Jag är inte färdig! Jag är inte redo, och frågan är, vill jag? Kanske är ett liv ensam att föredra? Kanske är ett liv på egen hand, det som är för mig..? Kanske att jag inte vågar låta någon få del av mig, mitt liv och det som är kvar av min person?
    Saknaden bor i mitt jag. Formar sig som bilder, fragment av minnen och känslor.

    Jag är, därför lever jag…
    Jag finns, därför bör jag leva…
    Jag saknar, därför… Jag längtar, efter..
    Dig!

    Lev ditt liv som du vill, och låt inte känslorna styra över det.

  • Mitt hjärta saknar ditt

    I dina ögon, var jag människa och man. I din blick, kunde jag läsa om mig själv, se mitt sanna jag. Din trygghet, mitt livs vrå, i tillvaron, min del av världen. Du var mitt allt, mitt nav och mitt livs största kärlek, min själs andra hälft. 

    Jag älskade dig.

    Du älskade mig.

    Mitt hjärta saknar ditt.

  • DÄRFÖR har män svårt med självständiga kvinnor

    Det är ingen nyhet att många män har svårt att hantera starka och självständiga kvinnor med ambitioner och en egen vilja. En stark kvinna väljer att vara tillsammans med en man för att hon trivs med det, inte för att hon behöver honom för att hitta sig själv eller komma framåt i livet.

    För inte mer än ett halvår sedan satt jag och drack öl med en bekant som är i 75 års åldern.Vi pratade om allt och ingenting och allt som oftast inspireras jag av hans historier till dess att han började prata om kvinnor.

    Han började häva ur sig saker som: “nuförtiden har tjejer egen lägenhet&“på min tid skulle tjejerna vara glada om de ens fick någon kille”.

    Jag blev konfunderad. Främst av den anlendingen att jag ofta inspireras av den här personen. Vi tycker oftast lika om saker och ting, så tyvärr kräktes jag lite i munnen över att han hävde ur sig dessa efterblivna och direkt dumma meningar, för i grunden handlar det om kvinnosynen även om jag ogärna vill tro att han har en taskig kvinnosyn. Svårt, det där – då jag vet att han och hans avlidne fru hade ett fantastiskt och kärleksfullt äktenskap.

    Många män har, helt uppenbart, kvar gamla värderingar. Kvinnor som gör karriär upplevs som lite “farliga”. Inte alla män klarar t.ex. av att kvinnan tjänar mer och har ett bättre jobb. Blir kvinnan för stark så blir hon ett hot i förhållandet.

    Det här är givetvis trams, om ni frågar mig. Jag är så innerligt glad över att inte ha den här typen av idiotiska åsikter. Det är snarare tvärtom, jag attraheras när en tjej/kvinna är självständig och vill något med sitt liv – när det finns ett djup och stark personlighet. I ett förhållande är man ett team som hjälper och stöttar varandra. Samt unnar varandra framgång. Jag skulle aldrig stå i vägen för hennes drömmar och mål. Det som gör henne glad, gör mig glad. Svårare än så borde det fan inte vara.

    Något som kanske är ännu värre, är när killen i fråga står och väntar på sin flickvän utanför krogen, för att han är så fruktansvärt svartsjuk och har ett sjukligt kontrollbehov. Det är varken gulligt eller sunt att vara svartsjuk. Jag förstår inte riktigt vad folk menar när de påstår “att det är bra att vara lite svartsjuk” eftersom det i slutändan bara bidrar till problem.

    Efter elva år ute i vimlet och sju år som vimmel och-eventfotograf har man ju tyvärr sett en del, för det är ju oftast ute på krogen, när folk är dyngfulla som monstret i dom kommer ut från grottan.

    Stanna kvar i grottan och bearbeta dina problem. Släpp genus!

  • memmo – make memories

    God morgon! Nu kan man, om man vill, beställa en personlig videohälsning från mig eller någon annan profil. Det är verkligen en stor ära att få vara med på memmo och redan efter tre dagar har jag fått in flera förfrågningar. Svinkul, verkligen. Tack!

    Så, boka en memmo för ett personligt videomeddelande med något värmande, motiverande eller inspirerande till någon du har nära! Ingen förfrågan är dum

    Läs mer om memmo här!

    Här hittar ni min profil!
  • Skrämselpropaganda – inte rätt väg att gå

    “Vad gör man när ens förälder säger att om man inte får bättre koll på sitt blodsocker, kommer man dö innan dem? Jag kan inte ha bättre “koll”? Jag lägger ner ALLT jag kan men det kommer aldrig att räcka”.

    Jag blir så ledsen när jag får den här typen av meddelanden. Denna gång via Snapchat, där en tjej skickar en bild, med tårar i ögonen och denna text.

    En förälder ska vara ens barns största trygghet och inte syssla med skrämselpropaganda, för det fungerar inte. Snarare bidrar det med ännu mera ångest. Vi som lever med diabetes och är över 10 år gamla vet exakt vilka komplikationer som vi kan behöva handskas med längre fram i livet. Vi behöver inte påminnas om det, definitivt inte från någon som inte lever med diabetes eller har den kompetens som behövs. Personligen har jag aldrig haft någon ångest över följdsjukdomar. Däremot känner jag många som har just det – ångest över framtiden och dess möjliga följdsjukdomar. Och att då bli pressad av ens föräldrar måste vara fruktansvärt.

    Låt oss säga att du som förälder blir magsjuk och att du sedan blir hetsad till att INTE spy, för då händer någonting mycket värre. Jobbigt? Ja, jag tänkte väl det. Det jag försöker säga är att ni måste komma ihåg att diabetes är en sjukdom, en sjukdom som vi kommer att leva med i resten av våra liv. Självklart ska man alltid sträva efter bra värden vilket är allt annat än enkelt. Det vore, om du frågar mig, bara konstigt om en diabetiker alltid hade perfekta värden. Kort och gott: Jag tycker inte att man ska stirra sig blind på hba1c-värdet.

    Din son eller dotter ska vägleda dig och inte tvärtom. Det är trots allt hen som har sjukdomen och inte du. Samarbeta!

    Man lever inte för att göra sina föräldrar nöjda. utan sig själv. Att vilja förändra sin tillvaro, i det här fallet bättre blodsockervärden, är någonting som måste komma inifrån sig själv. Och det kommer, jag lovar. Alla har vi dåliga perioder i livet.

  • 6 fakta du kanske inte visste om typ 1 diabetes

    Tja! Hoppas ni har fått en fin start på det nya året. Det har jag. Det här året kommer kretsa mycket kring diabetes, rent jobbmässigt. Man ska göra det man när är bra på och där man kan göra SKILLNAD, och det är något jag alltid har strävat efter. Kan jag hjälpa en tjej eller kille att må lite, lite bättre i sin sjukdom så blir jag glad även om jag inte medvetet tänker i de banorna när jag skriver mina texter eller pratar med andra diabetiker eller anhöriga till diabetiker. Jag kan inte tala om hur någon annan ska leva sitt liv, men däremot kan jag visa mitt stöd och ge tips och råd hur jag t.ex. skulle göra i en viss situation eller dylikt. Jag vill fånga de som har det svårt, de som skäms och de som inte är som alla andra. Hos mig är alla välkomna, oavsett hba1c, hudfärg, tjock eller smal och så vidare.

    Egentligen är det inte riktigt min grej att skriva “tråkiga fakta” om diabetes, utan om livet i sin helhet. Men, nedan finner ni 6 fakta:

    1. Typ 1-diabetes är en autoimmun sjukdom.
    Kroppens immunsystem attackerar och förstör de insulinproducerande cellerna i bukspottkörteln, betacellerna. Personens bukspottkörtel slutar därmed att producera insulin.

    2. Insulin är ett hormon .. inte ett läkemedel
    Insulin är hormonet som följer energi för att komma in i våra celler. Alla behöver insulin för att leva. Personer med typ 1-diabetes måste ta insulin flera gånger om dagen antingen med en insulinpump eller injektioner.

    3. T1d kan inte förhindras.
    Orsaken till td1 är fortfarande okänd. Det orsakas INTE av kost och livsstilsval som många tror. Diabetes typ 1 är inte någons fel.

    4. Personer med typ 1-diabetes kan äta socker.
    Personer med typ 1-diabetes kan äta allt som alla andra äter. Skillnaden är att vi måste ge oss själva insulin för maten de äter. Vi med typ 1-diabetes behöver ibland socker för att bekämpa låga glukosnivåer i blodet.

    5. Höga och låga blodsockerarter har stor inverkan.
    En persons förändring av glukosnivån under dagen baserat på matintag, aktivitet och många andra faktorer. Blodsockerfluktuationer påverkar personens kropp, känslor och tänkande.

    6. Insulin är inte ett botemedel.
    Insulin är en behandling och inget botemedel mot t1d. Det går inte bort och ingen växer i från det. För en person med t1d krävs insulin dygnet runt i resten av våra liv.

  • Ofrivillig ensamhet – en del av mitt 2019

    God morgon. Snart julafton. Mysigt.

    Det här inlägget skrev och skriver jag inte för att jag på något sätt tycker synd om mig själv, för det gör jag aldrig. Eller jo, när jag var 12 år och fick min sjukdom, då tyckte jag lite synd om mig själv. Aldrig annars. En del av er kommer kanske även tycka att jag är för privat, och det är helt okej att tycka det – men det är min blogg, och här delar jag med mig av det som jag känner mig trygg med. Jag är alltid väldigt ärlig och uppriktig vad tycker, tänker och känner.

    ( Vissa delar av texten är skriven i somras )

    Att bli ofrivilligt ensam, känna sig övergiven och lämnad är något som tär på mig. Något överjävligt. Att sakna närmare relationer och vänskap plågar mig och gör mitt liv färglöst. Min identitet går förlorad. Jag tappar bort mig själv och vet inte längre vem jag är.

    Ensamhet är ganska skambelagt så det är ingenting som jag har valt att prata eller skriva om, för förmodligen hade ingen trott mig eftersom jag i större delen av mitt liv har haft en bred umgängeskrets.

    En välbesökt blogg och över 13 tusen följare på Instagram. ” Du är och kan väl knappast känna dig ensam.”?

    En kärleksrelation tog slut, några kompisar gick förlorade och sedan stod jag där, ensam. 

    Och plötsligt insåg jag att de enda vänner jag hade umgåtts med under en lång tid, var vänner jag druckit alkohol med på helgerna. Det var inget fel på sällskapet, men det var fel på mig. Jag började dricka mer och använde alkoholen som medicin, för att bedöva. Jag satt oftast ensam i hotell-lounger så det inte skulle väcka misstankar om att jag var ensam för det hade ju faktiskt kunna vara så att jag var där på jobb. Ingen hade kanske lagt märke till om jag drack ensam på Riche eller Sturehof heller, men det var det att jag kände mig ensam och som om hela världen tittade på mig och skrattade. Jag kände mig iakttagen på ett väldigt obehagligt sätt. En otrolig olustig känsla. 

    Jag har egentligen inga som helst problem med att umgås med mig själv. Att sitta och dricka en ensamöl- eller kaffe på något trevligt ställe har jag alltid tyckt om. Kvalitetstid brukade jag kalla det back in the days. Men nu var det annorlunda av den anledningen att jag faktiskt var ensam på riktigt. Jag hade inga nära vänner kvar som jag bara kunde ringa en fredag och fråga om vi skulle gå ut och dricka några öl. 

    Kanske är det mitt fel att det är så här? Kanske inte. Är det mig det är fel på? Varför är jag alltid den som tar mest illa vid sig och sitter och dricker rom & cola i en hotellbar medan ögonen fuktas? Tycker jag om att plåga mig själv med negativa känslor? Ja, ibland har jag faktiskt tänkt tanken att så är fallet. Så klart inte medvetet för vem vill vara ledsen och plågas av negativa känslor som får en att gå i tankarna, om livet är något för mig? Inte jag i alla fall. Jag älskar livet, men det är tufft att vandra ensam, för det har jag gjort stora delar av det här året. Sms:en och samtalen från vänner och bekanta ekade tomt och när jag väl fick till en träff med någon så var det alltid jag som hade kontaktat personen i fråga. Ibland kändes det nästan lite framtvingat, och så ska det ju inte kännas. 

    Jag ser fram emot 2020. God fortsättning, fantastiska läsare.

  • ”Låt aldrig någon hindra dig från att göra vad du vill”.

    Nu ökar jag! Klockan ringde 04.15. Tidigt, tänker ni? Och likaså jag, det bord nästan vara olaglig att gå upp vid den tiden, men sedan flera år tillbaka har jag haft stora problem med mina värden på morgonen. Sedan Freestyle Libre kom in och frälste mitt liv som diabetiker så har jag alltid förundrats av dessa ständiga stigande värden mellan klockan 04 och 07. Att kolla kurvan har ofta gjort mig konfunderad. Det är som att någon matar mig med semlor medan jag sover, typ. Det spelar ingen roll om jag har somnat vid 22 eller 02, blodsockret har oavsett stigit något kopiöst vid 04-tiden, vilket har varit förödande för min sömn, för det ska gudarna veta, att man känner sig som en överkörd grävling när ens blodsocker har legat skyhögt större delen av natten. Även om du har sovit 7-8 h så känns det som att du har sovit 2 h. Höga värden sliter något enormt på kroppen och för varje år som går känner du dig mer och mer överkörd och trött. Det tär på en. Men det positiva är att du mår som en KUNG när du väl lyckas få till en bra och jämn kurva under en längre tid. ”Alltså, shit – vad jag mår bra, är det så här det känns att vara frisk”? Det är den känslan som får mig att vilja fortsätta kämpa, för det finns ingenting bättre än att må bra och ha en hälsa som klarar av att hantera livet, vardagen.

    Jag vet att en del genom åren har tyckt att jag är helt inkompetent när det kommer till diabetes och att jag inte har någon som helst självrespekt. Jag äter sällan på regelbundna tider, jag är ute och festar mycket, jag röker några cigg ibland och så vidare. Och självklart är jag medveten om att mitt sätt att leva inte är och har varit särskilt diabetesvänligt, men jag har alltid strävat efter att kunna göra precis vad jag vill och inte hindras av min sjukdom även om min kropp tar skada av det. Det låter helt idiotiskt, att skada sig själv och vara helt medveten om det. Men det gör de flesta människorna, hela tiden. Vi äter skräpmat, dricker alkohol, röker, sover dåligt, tränar för lite, ja, listan kan göras lång. Det här kanske låter ännu mer idiotiskt men oavsett hur dåligt jag mått fysisk och psykiskt i min diabetes så har jag tyckt att livet har överträffat det, i form av upplevelser, vänskap, kärlek och minnen. Hittills. Givetvis kan det komma att ändras om jag i framtiden kommer att drabbas av allvarliga komplikationer på grund av min diabetes och leverne, men det får jag ta i tu med då i så fall. Nu är nu, brukar jag tänka.

    Okej, tillbaka till ämnet. Sedan några dagar tillbaka har jag alltså ställt klockan på 04, för att scanna och se vad blodsockret är. Oftast har det legat mellan 8-12 vilket, jag måste erkänna, har varit lite problematiskt. Vanligtvis brukar jag inte korrigera ett blodsocker mellan 8-12, inte om jag är aktiv i alla fall. Men när en ligger i soffan eller sängen är det verkligen ett måste för annars stiger det – med en jävla fart. Och som jag tidigare sa så spelar det ingen roll om jag äter något eller inte, min kropp verkar vara inställd på att ge mig en rekyl mellan 04-07 oavsett vilket är helt oförståeligt. Jag har i princip testat allt, att höja mina insulindoser t.ex. Inget har hjälpt och att skaffa pump är inte ett alternativ för mig, för överlag, fungerar och trivs jag väldigt bra med insulinpennan. Det har jag alltid gjort. Att ta sprutor är som att gå på toaletten för mig. Det måste göras och det är inte det minsta jobbigt, tycker jag.

    Nå väl, det här får vara en kortsiktig lösning för detta är inte gångbart i längden – att kliva upp vid 04 och hasa sig fram som en zombie.

    Tänk om ens sjukdom ”bara” kunde vara likadan, monoton, hela tiden? Då hade det inte varit några som helst problem. Förmodligen hade det bara räckt att ta några sprutor om dagen och sedan hade det varit bra, typ. Och det är väl just det allmänheten tror att diabetes är och innebär? Jag önskar verkligen att det vore så, så klart – men sanningen är en helt annan om du vill ha ett värdigt liv. Då måste man, om ni frågar mig, gå emot sin diabetes, vilket man sedan får sota för ibland. Men jag klagar inte. Jag är stark och mår faktiskt ganska bra, det gör jag.

    Låt aldrig någon hindra dig från att göra vad du vill, bara för att du har en sjukdom och kanske ett alldeles för högt hba1c. Det är bara du som kan känna och avgöra vad du klarar och inte klarar av. Tänk på det.

    Jag är typ 1-diabetiker sedan 17 år tillbaka.