Det är väldigt få som inspirerar mig när det kommer till diabetes, tyvärr. Och det var väl en av anledningarna till varför jag startade min blogg för 10 år sen. Jag började skriva om saker jag själv skulle vilja läsa och gör det än i dag även om de flesta av mina blogginlägg nuförtiden är spontana, alltså: Tankar och känslor i nuet kring min sjukdom. Det är nog ganska svårt att rikta sina inlägg medvetet, i alla fall för mig, eftersom jag bara kan vara mig själv.

Min erfarenhet är att många diabetiker inte riktigt vågar vara sig själva, vilket är ganska förståeligt med tanke på alla pekpinnar det kan innebära av t.ex. föräldrar, lärare och läkare. Alla är vi unika och lever olika liv. Och ingen ska behöva bli kritiserad på grund av sin personlighet. Under sin livstid hamnar nästan alla någon gång snett i livet under en period. Kanske under puberteten t.ex. Psykisk ohälsa, för mycket alkohol och kärleksproblem är några saker jag kantats med hårt under åren, och det är inget jag skäms över. Det är tufft att vara människa! Ett problemfritt liv med diabetes är i princip omöjligt och det är något vi alla måste acceptera. Personligen har det aldrig hänt att jag har tagit hand om min sjukdom bättre för att någon annan säger eller tvingar mig att göra det. Det måste komma inifrån mig själv. JAG måste vilja förändra mitt liv och hur jag sköter min sjukdom. Absolut kan personer runt omkring en finnas där och stötta, men håll er till det. I alla fall om diabetikern i fråga är äldre än tio år. Jag fick diabetes när jag var 12 år och är glad över det. Varför? Jo, för att mina föräldrar aldrig har lagt sig i min diabetes. De har funnits där, stöttat och tröstat när det behövts MEN aldrig försökt påverkat min behandling. Det hade med stor sannolikhet varit annorlunda om jag hade fått min diagnos vid t.ex. fem års ålder.

Det är trots allt jag som ska leva med den här sjukdomen tills jag går i graven och då måste man, oavsett hur tuff det låter, lära sig att leva med den från så tidig ålder som möjligt!

Innan vi sätter punkt så vill jag tipsa er om en tjej som heter June ( diabetesflickan ). June är 9 år gammal och har, som hennes Instagram-namn antyder, diabetes typ 1. Jag minns inte exakt hur jag hittade hennes konto men förmodligen scrollade jag igenom taggen #diabetes. Och jag är så glad över det. Jag hade aldrig trott att en 9-årig tjej som ganska nyligen har diagnostiserats med diabetes skulle inspirera mig, för det gör hon verkligen. Hon skriver enkelt, är rak och använder ett språk så att både diabetiker och ickediabetiker förstår vad diabetes är. Sen verkar hon vara en jättehärlig tjej med mycket livsglädje, vilket är helt fantastiskt att se. Det gör mig glad!

Följ henne: @diabetesflickan

1. ”Du ser inte ut som en diabetiker”.
2. ”Men du är ju inte överviktig”.
3. ”Min mormor förlorade ena foten på grund av sin diabetes”.
4. ”Tur att det inte var cancer”.
5. ”Åt du för mycket godis som barn”?
6. Det betyder att du inte kan äta socker va?
7. ”Min farmor har typ 2 diabetes, så jag kan allt om diabetes”.
8. ”Jag skulle aldrig klara av att ta sprutor, som du gör”.
9. ”Har du den jobbiga typen av diabetes”?
10. ”Med rätt kost och motion, så kan du väl bli frisk?”

Jag har på nära håll följt så många diabetikers ”diabetesresa”. En resa där jag har sett de växa sig starkare och hantera saker som ingen ens visste att de kunde. Att få diagnosen TD1 är en överväldigande ”upplevelse” och att leva med det kräver hårt arbete, motståndskraft, uthållighet, mod. Och det är något att vara så stolt över.

Du är fantastisk. Du är modig. Du är en krigare. Du är en hjälte.

Det finns helt klart nackdelar med alla diabetesgrupper, som t.ex. finns på Facebook. Jag vet att en del har lätt för att jämföra sig med andra. Och att man på grund av det känner sig dålig. Kanske har man inte lika bra och jämna värden som andra diabetiker har. Alla är vi unika i vår diabetes och bör därför inte jämföra oss med andra. Utan i stället tävla mot oss själva, att hela tiden vilja förbättra sitt liv med diabetes. I klarspråk: Sträva efter bättre och jämnare värden. Varje dag. Det är något jag försöker att göra, även om det titt som tätt går, ursäkta språket, åt helvete.

Personligen tycker jag att de flesta diabetesgrupper är jättebra. Att inte behöva sig ensam och kunna lätta på sitt hjärta är befriande. Jag är så oerhört glad över att jag startade den här bloggen för 10-11 år sedan, det har varit lite som självterapi för mig.

Hur det känns när min diabetes är som jobbigast och mest krävande? Tänk dig att leva ett liv där du har en enormt tung ryggsäck på ryggen. Det är som att du aldrig får leva. Du är i ett tillstånd av rädsla eftersom du aldrig vet vad som kan hända. Du vet inte om ditt blodsocker kommer att klara hela natten. Du vet inte om du vaknar. Du känner dig som en börda för dina nära och kära eftersom de måste se efter dig. Du känner att människor bedömer dig. Du går igenom galna humörsvängningar på grund av ditt blodsocker. Det är en enorm emotionell berg-och dalbana. Dess liv där du är beroende av insulin för att överleva. Det är en återhållsamhet. Du känner att ingen förstår dig. Det är ett stort ansvar, du måste växa upp snabbare och lära dig att ta hand om dig själv. Människor inser inte alltid att det är en sjukdom som i värsta fall kan döda dig. Men förhoppningsvis är det inte en livslång kamp. Jag hoppas att de hittar ett botemedel. Och förhoppningsvis behöver vi inte en dag förklara hur svårt livet med diabetes är, utan hur livet utan typ 1-diabetes är.

1. ”Du ser inte ut som en diabetiker….”

Exakt hur ser en diabetiker ut?

2. ”Du har åtminstone inte cancer…!”

Skulle det få mig att må bättre, eller?

3. ”Jag har sockerfri…”

Min bukspottkörtel är trasig, inte mina smaklökar.

4. ”Gör det inte ont att ta sprutor?”

Nej, det känns som att bli slickad av en katt.

5. ”Typ 1 diabetes… är det den farliga varianten av diabetes?”

Finns det någon bra diabetes?

6. ”Insulinpumpen tar hand om allting, visst?”

Fel!

7. ”Om du äter hälsosammare och tränar mer så blir du bättre”.

Om träning botade diabetes. Då skulle jag ha en cykel fäst vid min rumpa dygnet runt.

8. ”Hur kan du ha diabetes, du är inte fet”

Diabetes typ 1 har ingenting med övervikt att göra.

9. ”Du borde inte äta det där!”

En vuxen person med diabetes bestämmer själv vad hen ska äta. Det är deras liv, deras kropp och deras ansvar att hantera sjukdomen. På sitt eget sätt!

10. ”Är du inte orolig för att du ska dö?”

En person med diabetes hanterar undermedvetet döden hela tiden. De behöver inte påminnas om att de har ett tillstånd som kan döda dem. Om inte diabetikern i fråga själv tar initiativet och vill prata om det.

Jag tror att en av de värsta delarna av att ha en kronisk sjukdom är hur det ibland bara krossar dig. Du kan ha flera dåliga dagar i rad och hantera det ganska bra. Men efter ett visst antal dåliga dagar kommer du till en punkt när du inte längre orkar. Efter en tid av otröstlig sorg tar du dig äntligen upp på cykeln igen. För att du är illa tvungen.

Att vilja leva ett bra och värdigt liv, trots diabetes, är en otroligt stark drivkraft. Ta med er den, för med tiden bli du fan i mig oövervinnerlig!

Jag önskar att fler förstod att jag inte diskuterar mina hälsofrågor för synd, sympati eller uppmärksamhet. Jag önskar att folk inser att jag pratar om det eftersom det är en stor del av mitt liv, oavsett om jag vill det eller inte. Jag delar med mig för att hjälpa andra som har samma problem. Att informera. Att utbilda. Att vara saklig. Att förklara.

Inte för medlidande.

Jag är inte en dålig, svag, lat eller trasig person. Jag är en person som hanterar en svår och kronisk sjukdom. Som det inte finns något botemedel mot.