• Ofrivillig ensamhet – en del av mitt 2019

    God morgon. Snart julafton. Mysigt.

    Det här inlägget skrev och skriver jag inte för att jag på något sätt tycker synd om mig själv, för det gör jag aldrig. Eller jo, när jag var 12 år och fick min sjukdom, då tyckte jag lite synd om mig själv. Aldrig annars. En del av er kommer kanske även tycka att jag är för privat, och det är helt okej att tycka det – men det är min blogg, och här delar jag med mig av det som jag känner mig trygg med. Jag är alltid väldigt ärlig och uppriktig vad tycker, tänker och känner.

    ( Vissa delar av texten är skriven i somras )

    Att bli ofrivilligt ensam, känna sig övergiven och lämnad är något som tär på mig. Något överjävligt. Att sakna närmare relationer och vänskap plågar mig och gör mitt liv färglöst. Min identitet går förlorad. Jag tappar bort mig själv och vet inte längre vem jag är.

    Ensamhet är ganska skambelagt så det är ingenting som jag har valt att prata eller skriva om, för förmodligen hade ingen trott mig eftersom jag i större delen av mitt liv har haft en bred umgängeskrets.

    En välbesökt blogg och över 13 tusen följare på Instagram. ” Du är och kan väl knappast känna dig ensam.”?

    En kärleksrelation tog slut, några kompisar gick förlorade och sedan stod jag där, ensam. 

    Och plötsligt insåg jag att de enda vänner jag hade umgåtts med under en lång tid, var vänner jag druckit alkohol med på helgerna. Det var inget fel på sällskapet, men det var fel på mig. Jag började dricka mer och använde alkoholen som medicin, för att bedöva. Jag satt oftast ensam i hotell-lounger så det inte skulle väcka misstankar om att jag var ensam för det hade ju faktiskt kunna vara så att jag var där på jobb. Ingen hade kanske lagt märke till om jag drack ensam på Riche eller Sturehof heller, men det var det att jag kände mig ensam och som om hela världen tittade på mig och skrattade. Jag kände mig iakttagen på ett väldigt obehagligt sätt. En otrolig olustig känsla. 

    Jag har egentligen inga som helst problem med att umgås med mig själv. Att sitta och dricka en ensamöl- eller kaffe på något trevligt ställe har jag alltid tyckt om. Kvalitetstid brukade jag kalla det back in the days. Men nu var det annorlunda av den anledningen att jag faktiskt var ensam på riktigt. Jag hade inga nära vänner kvar som jag bara kunde ringa en fredag och fråga om vi skulle gå ut och dricka några öl. 

    Kanske är det mitt fel att det är så här? Kanske inte. Är det mig det är fel på? Varför är jag alltid den som tar mest illa vid sig och sitter och dricker rom & cola i en hotellbar medan ögonen fuktas? Tycker jag om att plåga mig själv med negativa känslor? Ja, ibland har jag faktiskt tänkt tanken att så är fallet. Så klart inte medvetet för vem vill vara ledsen och plågas av negativa känslor som får en att gå i tankarna, om livet är något för mig? Inte jag i alla fall. Jag älskar livet, men det är tufft att vandra ensam, för det har jag gjort stora delar av det här året. Sms:en och samtalen från vänner och bekanta ekade tomt och när jag väl fick till en träff med någon så var det alltid jag som hade kontaktat personen i fråga. Ibland kändes det nästan lite framtvingat, och så ska det ju inte kännas. 

    Jag ser fram emot 2020. God fortsättning, fantastiska läsare.

  • ”Låt aldrig någon hindra dig från att göra vad du vill”.

    Nu ökar jag! Klockan ringde 04.15. Tidigt, tänker ni? Och likaså jag, det bord nästan vara olaglig att gå upp vid den tiden, men sedan flera år tillbaka har jag haft stora problem med mina värden på morgonen. Sedan Freestyle Libre kom in och frälste mitt liv som diabetiker så har jag alltid förundrats av dessa ständiga stigande värden mellan klockan 04 och 07. Att kolla kurvan har ofta gjort mig konfunderad. Det är som att någon matar mig med semlor medan jag sover, typ. Det spelar ingen roll om jag har somnat vid 22 eller 02, blodsockret har oavsett stigit något kopiöst vid 04-tiden, vilket har varit förödande för min sömn, för det ska gudarna veta, att man känner sig som en överkörd grävling när ens blodsocker har legat skyhögt större delen av natten. Även om du har sovit 7-8 h så känns det som att du har sovit 2 h. Höga värden sliter något enormt på kroppen och för varje år som går känner du dig mer och mer överkörd och trött. Det tär på en. Men det positiva är att du mår som en KUNG när du väl lyckas få till en bra och jämn kurva under en längre tid. ”Alltså, shit – vad jag mår bra, är det så här det känns att vara frisk”? Det är den känslan som får mig att vilja fortsätta kämpa, för det finns ingenting bättre än att må bra och ha en hälsa som klarar av att hantera livet, vardagen.

    Jag vet att en del genom åren har tyckt att jag är helt inkompetent när det kommer till diabetes och att jag inte har någon som helst självrespekt. Jag äter sällan på regelbundna tider, jag är ute och festar mycket, jag röker några cigg ibland och så vidare. Och självklart är jag medveten om att mitt sätt att leva inte är och har varit särskilt diabetesvänligt, men jag har alltid strävat efter att kunna göra precis vad jag vill och inte hindras av min sjukdom även om min kropp tar skada av det. Det låter helt idiotiskt, att skada sig själv och vara helt medveten om det. Men det gör de flesta människorna, hela tiden. Vi äter skräpmat, dricker alkohol, röker, sover dåligt, tränar för lite, ja, listan kan göras lång. Det här kanske låter ännu mer idiotiskt men oavsett hur dåligt jag mått fysisk och psykiskt i min diabetes så har jag tyckt att livet har överträffat det, i form av upplevelser, vänskap, kärlek och minnen. Hittills. Givetvis kan det komma att ändras om jag i framtiden kommer att drabbas av allvarliga komplikationer på grund av min diabetes och leverne, men det får jag ta i tu med då i så fall. Nu är nu, brukar jag tänka.

    Okej, tillbaka till ämnet. Sedan några dagar tillbaka har jag alltså ställt klockan på 04, för att scanna och se vad blodsockret är. Oftast har det legat mellan 8-12 vilket, jag måste erkänna, har varit lite problematiskt. Vanligtvis brukar jag inte korrigera ett blodsocker mellan 8-12, inte om jag är aktiv i alla fall. Men när en ligger i soffan eller sängen är det verkligen ett måste för annars stiger det – med en jävla fart. Och som jag tidigare sa så spelar det ingen roll om jag äter något eller inte, min kropp verkar vara inställd på att ge mig en rekyl mellan 04-07 oavsett vilket är helt oförståeligt. Jag har i princip testat allt, att höja mina insulindoser t.ex. Inget har hjälpt och att skaffa pump är inte ett alternativ för mig, för överlag, fungerar och trivs jag väldigt bra med insulinpennan. Det har jag alltid gjort. Att ta sprutor är som att gå på toaletten för mig. Det måste göras och det är inte det minsta jobbigt, tycker jag.

    Nå väl, det här får vara en kortsiktig lösning för detta är inte gångbart i längden – att kliva upp vid 04 och hasa sig fram som en zombie.

    Tänk om ens sjukdom ”bara” kunde vara likadan, monoton, hela tiden? Då hade det inte varit några som helst problem. Förmodligen hade det bara räckt att ta några sprutor om dagen och sedan hade det varit bra, typ. Och det är väl just det allmänheten tror att diabetes är och innebär? Jag önskar verkligen att det vore så, så klart – men sanningen är en helt annan om du vill ha ett värdigt liv. Då måste man, om ni frågar mig, gå emot sin diabetes, vilket man sedan får sota för ibland. Men jag klagar inte. Jag är stark och mår faktiskt ganska bra, det gör jag.

    Låt aldrig någon hindra dig från att göra vad du vill, bara för att du har en sjukdom och kanske ett alldeles för högt hba1c. Det är bara du som kan känna och avgöra vad du klarar och inte klarar av. Tänk på det.

    Jag är typ 1-diabetiker sedan 17 år tillbaka.

  • Hade jag fått ångest varje gång – då hade jag legat på psyket för längesen

    Jag är med i ett flertal diabetesgrupper på Facebook och ser dagligen diabetiker som postar inlägg som kretsar kring deras HBA1c.  Provet kallas ibland för långtidssocker och ger en bild av hur blodsockerhalten har varit under de senaste två till tre månaderna. Personligen har jag nästan alltid tyckt att mina hba1c-värden inte stämmer överens med hur jag mår. Jag tycker nästan alltid att hba1c-värdet har visat för högt, i jämförelse hur jag mått. Jag minns tydligt en gång, att jag nästintill var mallig över att se vad mitt hba1c skulle visa för att jag mådde så otroligt bra, men tydligen var det ren inbillning för så högt hba1c som jag hade då har jag aldrig haft. Jag hade 110 mmol/mol vilket är skyhögt. Man ska helst inte ligga över 52 mmol/mol vilket jag tycker är lite överdrivet ”lågt” när du är typ 1-diabetiker, om ni frågar mig.

    Jag tycker i klarspråk att man stirrar sig blind och inte tänker på helheten. Personligen har jag inte haft ett “godkänt” Hb1ac-värde på säkert fem, sex år vilket jag så klart inte är nöjd med. Men ångest? Nej, det får jag faktiskt inte. Skulle jag få ångest varje gång mätaren visar ett högt värde, då hade jag legat inne på psyket för länge, längesen. 

    Jag vet att många diabetiker har en extremt stor ångest över vad Hba1c-värde ska visa, men samtidigt måste vi acceptera att vi är sjuka, har diabetes – och då vore det ju konstigt om vi alltid hade jättebra värden, inte sant? All cred till er som alltid har haft ett bra hb1ac-värde, verkligen. Det är en stor bedrift att leva med diabetes och samtidigt ta sig an livet. Men vi får inte klandra diabetiker som inte har lyckats lika bra, för det är ju verkligen en fasansfull sjukdom att leva med i bland. Främst när man följer allt man ska och försöker sköta sin sjukdom till 110% men ändå misslyckas. Det är förkrossande!

    Vi lever olika och är väldigt individuella i vår sjukdom, och det måste vi ta hänsyn till.

    Ett dåligt ( högt hba1c-värde ) tar tid att få ner och det gäller att göra det i sin egna takt. Steg för steg, och inte ha bråttom. Alla vill vi må bra!

    Lev livet, trots diabetes och inte alltid ”perfekta” värden. Jag försöker i den mån det går.
  • ’Ingen ska behöva vänta till sin begravning för att bli hyllad’

    Jag tycker om att ge människor kärlek, uppskattning, beröm. You name it. I Sverige tycker jag att vi är dåliga på just det – att säga vad vi tycker och känner om personer i vår närhet. Familj, vänner och bekanta. Jag tycker inte att man ska behövs vänta till sin egen begravning för att bli hyllad för den man var. Vad har man för glädje av det då?

    Jag har, i alla fall under de senaste åren, varit noga med just det. Både medvetet och omedvetet, för självklart ska det ju komma naturligt och inte vara framtvingat. Och det ska gudarna veta, att jag är svårtflörtad när det kommer till både tjejer, nyblivande vänner och nära bekanta. Men när någon väl fångar mitt intresse så faller jag pladask. Vilket kanske händer en gång varannat år. Oavstett om det är någon tjej eller ny vän. Ni som har följt min blogg har säkert sett att jag brukar lyfta andra människor? Jag vet hur jäkla glad jag skulle bli om någon skrev eller ringde upp mig och sa någonting fint. Jag kanske kan framstå som lite kaxig och hård? Så mycket kan jag säga, att det är jag inte. Jag är en känslomänniska som, utan att överdriva, får fuktiga ögon flera gånger i veckan av olika saker. Jag har en nära kontant till mina känslor. Tyvärr närmre till de negativa så som nedstämdhet, ångest, depression. Men jag jobbar på det, att fånga det positiva bättre. Jag vill att oavsett, hur dåligt jag mår, så ska det positiva alltid vinna över det negativa.

    Vi kan hela tiden bli bättre medmänniskor. Det krävs inte mycket, utan kan räcka med att säga hej till någon vid busshållsplatsen eller dylikt. Jag lovar, att det bidrar med positiv energi. Jag mår i alla fall bra av att vara artig och vänlig mot andra människor.

    Ring upp din mamma eller pappa eller syster eller bror eller kompis – och säg något. Det behöver inte vara något fjäskigt eller framtvingat för sakens skull, utan tala från hjärtat. Vad betyder personen i fråga för dig? Berätta för dom.

  • ”Man ska väl inte dricka alkohol när man har diabetes’?

    ”Man ska väl inte dricka alkohol när man har diabetes’? Det är en fråga som jag ofta får när jag är ute och ”proffsminglar”. Ingen ska väl egentligen dricka brukar jag svara, med en lite halvirriterande ton, för jodå, man blir lite småirriterad när folk ( oftast tjejer i 20-års åldern som jobbar inom vården) mer eller mindre dumförklarar mig och kommer med pekpinnar när det i själva verket är dem som luktar a-lagare i munnen och inte jag. Tro det eller ej, men jag är en otroligt ansvarsfull människa när det kommer till drickandet, både vad gäller intaget av alkohol och hur jag beter mig ute bland folk. Av egen erfarenhet så är det 50 +:arna som inte har en bra relation till alkohol och inte 25+: arna. Under mina 11 år i vimlet( shit, börjar bli gammal ) så har jag sett det mesta. Och det är ytterst sällan som jag ser folk i min egen ålder som beter sig illa. Nu genaliserar du väl, tänker en del? Det är möjligt, men det är min bestämda uppfattning och jag har ett journalistiskt öga, tyvärr. I bland önskade jag att jag var totalt omedveten om vissa saker. Jag ser saker som andra kanske inte ens lägger märke till. Medvetet eller omedvetet.

    Nå väl, försök inte leka kunnig inom diabetes när du ej har en aning om vad du snackar om. Främst inte när du pratar med en diabetiker som har en avsevärd kunskap inom ämnet i fråga. Ställ i stället frågor. Och lär dig något.

  • ”Känner mig oerhört liten”

    Om det är någon gång som jag inte är kaxig så är det när jag har lågt blodsocker. Det är nog bland det värsta jag vet. I alla fall när du får ett kraftigt blodsockerfall. Jag känner mig oerhört liten. Blir rädd och orolig. Främst när jag sitter på ett tåg eller en buss. Jag känner mig så hjälplös även om jag vet exakt hur jag ska göra för att få upp blodsockret. Men ibland går det fort och då blir det obehagligt. Den låga känningen hänger oftast kvar i cirka 15-20 minuter. Darrningar, svaga ben, oro och ängslan, kallsvettningar, ångest. Det är inte ovanligt att några tårar rinner längs mina kinder efter en låg känning. En riktigt låg känning innebär ett enormt påslag rent fysiskt, både under tiden och en stund efteråt.

    Okej. Jag ska försöka relatera och jämföra vad en låg känning motsvarar rent fysiskt. Från när jag var 15 till 19 år spelade jag på hyfsat hög nivå i tennis och tränade cirka två timmar om dagen/sex dagar i veckan samt några gympass. Jag skulle jämföra den låga känningen med hur jag känner mig efter ett hårt tvåtimmars pass tennis och en timme på gymet. Samma dag, efter varandra. Diabetes är väldigt individuellt men det är så jag känner mig. Extremt utmattad och trött, på ett dåligt sätt. Och då ska vi komma ihåg att känningen endast håller i sig i 15-20 min. Påfrestning fysisk. Nåt så in i helvete.

    För några veckor sedan när jag skulle ta tåget från Uppsala till Stockholm hände det. Under hela dagen hade jag varit hög men till slut gav det med sig och kroppen svarade på allt insulin jag injicerat under dagen. Det är inte ovanligt att man får blodsockerfall runt eftermiddagen och kvällen när en har legat högt. Och oftast beror det på att man har tagit för mycket insulin eller att man inte har varit aktiv efter att man har injicierat insulinet. För det är viktigt, att t.e.x. ta en promenad för att ’kicka igång’ insulinet, för det är så det fungerar. Att ta insuln utan att äta någonting, oavsett hur högt blodsocker du har eller ej är heller inget jag rekommenderar. Jag vet, man är inte speciell sugen på att äta något om man ligger över 20 i bs. Insulinet måste ha någonting att jobba med för annars händer det nästan ingenting. Misstaget man i bland kan göra är att man tar insulin och sedan lägger sig i soffan. Vi säger att jag ligger i sängen och tittar på film och har 18 i blodsocker och sedan tar 4 enheter insulin. Ligger jag kvar så kommer det inte sjunka speciellt mycket. Vi säger att det har sjunkit till 15 och jag sedan tar 2-3 enheter till och sedan springer till tåget, som jag denna gång. Då händer det grejer. Insulinet börjat verka och risken för blodsockerfall är ganska stor. Orutinerat av mig, trots 17 år med sjukdomen. När jag sätter mig på tåget känner jag mig skakig så jag tar fram min freestyle libre och mäter 4,1. Jag tittar i väskan och kollar vad jag har plockat ner för sött denna gång. Jag brukar alltid slänga ner något utan att egentligen tänka. Så länge det höjer blodsockret. Den här gången var det en 50 cl cola, men som innehöll ungefär fyra klunkar kvar. Jag fick lite panik och övervägde att kliva av tåget som skulle lämna perrongen om 2 min. Jag försökte snabbt räkna hur mycket insulin jag injicerat de senaste tre timmarna och om colan faktiskt räcker för att höja mitt blodsocker. Resan tar 35 minuter och om blodsockret fortsätter att sjunka finns risken att jag svimmar. 

    Jag hade satt mig i vagnen längst fram och det var taktiskt eftersom jag vet att konduktören börjar med biljettkontrollen i just den vagnen. När jag ser konduktören, som är en stor och kraftig man i 55 års åldern så tar jag snabbt fram min insulinpenna ur rocken och skruvar av nålen. Sedan lägger jag pennan längst ner i väskan. För jag vill verkligen inte riskera att någon skulle trycka en spruta i mig, om jag i värsta fall skulle svimma. Jag visar upp min biljett för konduktören och i samma ögonblick säger jag att jag har diabetes och inte mår så bra, att jag har lågt blodsocker. Jag är 100% säker att han uppmärksammade att jag faktiskt mådde dåligt, jag var kallsvettig och darrade på rösten. ’Vadå, du tar väl dina mediciner så vi slipper ambulans till Stockholm’? Utan att jag hinner säga någonting så har han gått vidare till nästa vagn. Han gick vidare utan vetskapen att det hade kunnat gå riktigt illa. Han ville liksom inte ens lyssna. För tanken med att jag talade om för honom att jag mådde dåligt var för att jag ville att någon på tåget skulle veta om det, i fall att något mer akut skulle inträffa. Jag kräver inte att alla människor är pålästa om diabetes, det hade bara varit konstigt. Jag sitter inte heller och googlar på sjukdomar som jag inte har någon relation till. Däremot hade han, som medmänniska, kunnat lyssna på mig och t.ex. kunnat sagt: ’att jag kollar till dig när jag har fått se passagerarnas biljetter. Det är inte så mycket begärt. Och det var heller inte så många passagerare ombord så stressigt hade han det inte. Jag blev så häpen, chockad och ledsen över hans reaktion. Lite som att jag fick skylla mig själv. 

    9 av 10 gånger är människor som jag tagit hjälp av vid liknande situationer helt fantastiska och hjälpsamma. För det är inte första gången jag berättar för en främling att jag har diabetes och att jag mår dåligt. Ett flertal gånger har jag frågat personen i fråga om hen kan sitta bredvid mig, för trygghetens skull, tills blodsockret är stabilt igen. För man kan verkligen känna så ensam, otrygg och rädd i en sådan situation. Och att då som medmänniska bara sitta och ha uppsikt över personen i 10-15 minuter är inte så mycket begärt. Jag hade gjort det alla dagar i veckan om någon hade frågat mig om hjälp. Det är en självklarhet för mig. 

    Den här gången gick det bra. Blodsockret gick upp sakta men säkert. Jag låg som lägst på 2,8 och när jag gick av tåget hade jag 5,1. Jag har haft diabetes i snart 17 år och ändå inträffar sådana här situationer. Japp. Och det kallas för livet. Som diabetiker måste du alltid ligga steget före vilket inte alltid är lätt.

    Tips och viktig fakta: Har en diabetiker lågt blodsocker ska insulin absolut INTE injiceras. Man behöver något sött, helst i flytande form. Gnugga in honung i tandköttet och på tungan, det är effektivt. 

  • Föreläsa

    Tjena! Med start i Januari 2020 kommer jag att ge mig ut. Ge mig ut i Sverige och föreläsa. En föreläsning där jag berättar om mitt liv med diabetes typ 1. Jag kommer att blanda humor med allvar, lycka med tårar – och hur jag har hittat mitt sätt att klara av att leva med sjukdomen. Jag är verkligen supertaggad! Och ser fram emot att träffa er. Jag känner verkligen att det är dags att ta nästa steg vilket är att föreläsa. Jag har haft diabetes i snart 17 år och har bloggat om sjukdomen i cirka 10 år och har under åren investerat en hel del erfarenhet. Så, nu kör vi.

    Vill du/ni boka mig? Maila diabetesmannen@hotmail.com, så styr vi upp något.

  • ’Vi var oskiljaktiga’.

    Vänskap går inte att köpas för pengar, det är något man finner. Den allra bästa vännen man kan ha ska man kunna offra sitt liv för. Och samtidigt veta att hen skulle göra precis samma sak för dig om det behövdes. En äkta vän finns alltid där för dig, står vid din sida, i vått och torrt. Hos en vän kan man alltid gråta ut, prata om sina problem och vara säker på att ingen annan får reda på det. En äkta vän känns långt in i hjärtat, för den har alltid en dörr öppen.

    Men det bästa hos en vän är att man alltid är älskad, och respekterad, precis för den man är. Man kan sitta och skratta åt pinsamma, galna saker som man kanske har upplevt tillsammans. En vän är den som inte bryr sig om att du har gjort bort dig. Det viktigaste i en vänskap är respekt, ärlighet och att man har jäkligt roligt tillsammans, annars skulle ju det bara bli grått, trist och allvarligt. Vänskap är trygghet.

    Om man dessutom har vuxit upp tillsammans med sin bäste vän och har varit med om mycket saker tillsammans får man starkare band till den personen och man bildar ett slags team tillsammans, som går genom vatten och eld tillsammans. Och när man själv mår dåligt så finns hen där för en, precis så som jag hade funnits där för hen om det hade varit tvärtom. Då får man försöka, så gått det går, att få varandra att känna sig värdefulla, behövda och uppskattade. En vän är någon som har förståelse och som lyssnar.

    För mig har vänskap varit det viktigaste i livet. Jag vet inte riktigt varför men jag har alltid tyckt att det är mer värdefullt än en kärleksrelation. För utan vänner är jag ingenting bokstavligt talat. Jag fungerar inte utan stöd, gemenskap och kärlek från vänner.Att tillhöra ett litet, tajt kompisgäng som har en djup vänskap till varandra gör mig lycklig. Att vara en del av ett etablissemang, att man alltid är inräknad.

    Vi har nog alla varit där, tror jag. Vi har nog alla mist en nära vän av olika skäl, bråk, svek eller att man helt enkelt bara växt ifrån varandra. Hur som helst så är det alltid lika jobbigt att förlora någon man hållit kär under många år. Man har byggt upp någonting starkt tillsammans. Att se hur allt bara blir ett minne blott. Minnen, i form av gamla filmklipp och bilder, är något jag ofta letar upp och plågar mig med.

    Att inte längre känna sig önskvärd är verkligen en hemsk känsla, och det önskar jag ingen. Ännu värre blir det om man är en ”grubblare”, som jag är. Och allt som oftast slutar det med att man klandrar sig själv. Vilket i sin tur leder till att man börjar tvivla på sig själv. Ingen är perfekt och alla gör vi misstag, stora som små. Och alla gör vi våra val.

    Vi var oskiljaktiga, vi tre.

  • Nya diabetes t-shirts och tröjor

    Gooooooood morning, kompisar! Det börjar äntligen att hända lite saker på den kreativa fronten. Inom en snar framtid kommer jag, tillsammans med en tjej ( också diabetiker ) som heter Malin att lansera kläder ( framförallt t-shirts och tröjor ) i ren diabetes-anda samt med en gnutta fashion. Estetiskt, rått, sexigt och konstnärligt. Vi håller just nu på att finslipa på motiven och tro mig, detta kommer att bli så bra och jag är verkligen spänd, förväntansfull ( och nervös ) över vad ni kommer att tycka. Malin är GRYM, just saying!

    Håller er uppdaterade. Ha en fin fredag!

    Det här året har varit full av SHIT, så jag är äntligen glad över att vara glad igen. Nu ökar vi1