När jag var liten skickade lärarna meddelanden hem till föräldrar där de varnade för konstiga bilar som setts åka i området. Jag hörde aldrig någon som blev indragen men min bästa vän blev förföljd en gång när hon gick hem från skolan och fick springa in på en tomt där hon gömde sig tills hennes föräldrar hämtade henne.
Jag minns en man som alltid hängde utanför matbutiken där jag bodde, alla var rädda för honom och en dag kom han fram till min mamma och lillasyster och skrek att han HATADE BARN. Han gjorde aldrig någonting men det bidrog till ett obehag och jag började fundera på om det var värt att gå in på Coop och köpa godis eller strunta i det för då var jag tvungen att gå förbi honom.
I en gångtunnel i närheten av skolan hade en tjej blivit våldtagen stod det i den lokala tidningen. Det tog lång tid innan jag vågade gå igenom den tunneln och jag undvek det helst. (Om jag ska vara ärlig har jag fortfarande många gånger sprungit med hjärtat i halsgropen igenom den.) Någon gång i högstadiet var det en konsert i skolan där en artist vid namn “Säkert!” uppträdde. Hon sjöng en låt som handlade om just våldtäkter och mörker. Jag vet inte om det bara blev så eller om skolan ville ta upp det viktiga ämnet.
“Åh, tänk om du hade gått en annan väg, eller inte vart så korkad och gått ute själv. Du kanske hade fel kjol eller kanske gick för sakta, det måste va’ ditt fel”
Hela min uppväxt har jag sett folk stå och klottra, det har varit naturligt att bilar kört alldeles för snabbt mitt i natten och att busskurer slagits sönder var och varannan dag. Brott, våldtäkter, underliga människor och våld har alltid funnits, vilken plats man än befinner sig på.
Så visst är det inte så konstigt att jag tycker det är obehagligt att gå hem en kväll (tidig eller sen) när jag från barnsben har växt upp med den otrygga känslan i kroppen av att det finns människor som vill något illa. Att hela tiden fundera “tänk om det är jag nästa gång”. Visst är det inte så konstigt att jag automatiskt måste vända huvudet och kolla om det går någon bakom mig på trottoaren jag har gått på varje dag i hela mitt liv när jag för några månader sedan fick höra att någon idiot sprungit fram och taffsat på min vän just på den trottoaren när hon var på väg hem från jobbet runt middagstid. Visst är det inte så konstigt att jag nästan springer när jag ska hem från krogen eftersom jag ibland måste gå igenom ett industriområde följt av en gångväg där kommunen tackat nej till gatulampor (trots att mycket folk går där dagligen!) och jag försöker lysa med mobilen samtidigt som jag vänder huvudet för att se om någon är i närheten.
Nej det är inte så konstigt att jag är rädd när det inte ens är säkert att åka och shoppa på Ikea eller gå ut och jogga klockan sex på kvällen. Det är heller inte så konstigt att man får en extra klump i magen när en av Sveriges kändaste våldtäktsmän har släppts fri alldeles för tidigt.
Men det som gör mig mest rädd är om det verkligen är normalt att dagligen behöva känna rädsla och oro för att dö?
